Idag var jag med om en ganska osannolik upplevelse. Den gjorde mig chockad och lite orolig, samtidigt som jag hade svårt att hålla mig för skratt.

Bakgrunden är följande: Mina två söner Magic och Legolas har skaffat sig en ny hobby. Den är lite svår att beskriva, men påminner mycket om forna tiders lek med tennsoldater. En viktig skillnad är att man inte gjuter sina soldater, utan köper färdiga som man sedan målar och spelar olika spel med.

En annan viktig skillnad är att det inte är soldater i vanlig bemärkelse, utan olika fantasy-figurer. Det finns olika varianter, men sönerna är helt inne på figurer från Sagan om Ringen.

Dagens tänkta tripp till Tjolöholms Slott brann inne, eftersom vår ciceron, även känd som mormor, blivit sjuk. Därför beslutade vi oss för en tur till Göteborg, och första anhalten var utvald av Magic och Legolas: Wizard Games, en specialbutik vid Kvilletorget på Hisingen.

Och det var här min bisarra upplevelse ägde rum. För när vi vandrat över det dammiga torget, där en ensam kille håglöst sparkade på en boll, öppnade vi dörren och klev in i en annan värld. (Klicka, så får du se en större version.)

What can I say? Stället var knôkat, som man säger i denna delen av Sverige. Här pågick tre olika tävlingar parallellt, samtidigt som det i olika hörn satt killar och bara snackade eller pysslade med små figurer och annat.

Här blandades vuxna män (några tjejer såg jag inte till alls) – ett flertal i min egen ålder, kompletta med kulmagar och glesnande kalufser – med tonåriga emosnubbar och allt däremellan. En svag doft av svett sköljde fram och åter i lokalen, och minsta lilla brottstycke av konversation jag uppfattade handlade om rollspel och andra former av fantasyspel.

Trots att jag själv faktiskt spelade en hel del rollspel under en period i min ungdom, och trots att jag läst både Sagan om Ringen och en hel del annan fantasy, kändes alltihop mycket fascinerande. Och lite skrämmande. Ska mina grabbar tillbringa sina helger här om några år? Alltihop känns så nördigt.

Fast varför det skulle vara mer nördigt än att ägna sitt liv åt till exempel fotboll, segling, musik eller orientering – det kan jag inte riktigt förklara.

Och när vi satt i bilen på väg därifrån, ville Legolas helst åka genast hem och börja pilla med grejerna han köpt. Ett halvt rum i källaren är numera en installation med banankartonger, kvistar, gräs, stenar och små gubbar. En miljö ur Sagan om Ringen.

Nördigt?

Jag associerar mest till en klasskompis från grundskoletiden, skolvaktmästarens pojk. Han hade en enorm Märklin-tågbana i sitt hobbyrum, med en fantastisk miljö av gips och papier maché (stavas det så?). Den hade han byggt med sin farsa, och det var förstås skitnördigt.

Och jag var grymt avundsjuk.