Har plötsligt upptäckt en språklig nördighet som jag funderat en del på. Här på Västkusten, och även i Skåne, där jag bott en längre tid, är det vanligt att man tar avsked av en person med följande fras:
“Vi höres!”
eller
“Vi synes!”
Säger man så i andra delar av Sverige? Eller är det en dialektal grej, en följd av forna tiders förtryck av norrmän och danskar?
Måste vara dialektalt – i Stockholm avslutar man ofta med “Flytta på dig och dra åt helvete”. Trevligt ställe…. 😉
Jag trodde det var mer tjeeeenare, tjeeeenare å sånt.
Som här till exempel:
http://www.youtube.com/watch?v=IxC2yRGnOgk
Det där har jag aldrig hört. Och som du kanske vet har jag tillbringat större delen av mitt liv i Göteborg och Kungälv.
Konstigt. Om det är någonstans jag föreställer mig att höra detta, så är det på Maxi i Kungälv. Gubbarna och tanterna som står där å tjôtar i frukten.
“Nä, nu måste ja dra majj. Tanten öndrar la vatt ja har tatt vägen. Vi hôres, Bättill!”
“De jör vi, Lännatt. Hå de gött!”
Jorå, det där hör man ju ofta även inåt landet i södra Sverige. Vilket dessutom är språkligt fel, men det är en annan sak.
Men visst är det dialektalt, för norr om Södertälje brukar ju hela konversationer mest bestå av gutturalt kodspråk, som till exempel följande konversation:
-Uh.
-Hö?
-Hörrö.
-Tja’h.
-Öööh.
-Så. Ere?
-Tjaaa. Durå?
-Tja, sådä.
osv osv osv. Och längre norrut brukar man väl inte säga så mycket alls – någonsin? 🙂 🙂
“Vi hörsch” uttalas det nog snarare på mina breddgrader som blir överst om man viker ner Kiruna över Malmö.
Vi drar nog ihop det mer, vi hörs, vi syns, eller com cecilia n skrev vi hörsch.
Här i Bergslagen används Vi höres och Vi synes frekvent.
Oftast är det numera nerkortat till Höres och Synes.