Veckans hårdaste pass

…var att cykla med Lilla Larsson en halvmil till dagis. Hon börjar bli stor nu, och vägen till dagis är rätt mycket höga berg och djupa dalar.

När vi väl kom fram, skulle jag låsa IT-mammans cykel. Men hittade inte nyckeln. Kände överallt, i alla fickor. Ingenstans.

“Men… var är nyckeln? Hm. Måste ha tappat den på vägen nånstans.”

“Åjjdå”, säger Lilla Larsson bekymrat. “Pappa har tappat nyckeln. De ska ja säjja på dagis. Pappa har tappat nyckeln!”

Och mycket riktigt – det första som händer när vi kommer in, är att Lilla Larsson hoppar upp och ner och ropar på fröken:

“Jenny! Jen-NY!”

Snälla Jenny kommer.

“Veetö”, säger Larsson med glittrande ögon. “Veetö, Pappa har tappat nyckeln!”

Dagens stora händelse, no doubt.

När jag sagt hej då och går ut genom dörren, drar jag ned dragkedjan i min luvtröja. Och känner att det hänger något runt halsen. Guess what?

Jag går in igen och visar Lilla Larsson vad jag hittat, och det tycker hon är jättekul. Liksom personalen, som undrar lite försynt om jag cyklat i sömnen.

Vilken fantastisk historia, va? Verkligt rafflande dramatik, massor av svallande känslor. Och ett lyckligt slut.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

3 thoughts on “Veckans hårdaste pass”

  1. Ibland undrar man ju hur mycket dagispersonalen får veta om familjerna. När vår minsting gick på dagis berättade en fnissande fröken att hon hade sagt: “Min pappa har längre hår i ögonbrynen än på huvudet.” Det är visserligen sant, men man börjar ju undra vilka andra detaljer hon hade avslöjat …

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *