Fortsätter på helgens inslagna väg och ägnar mig åt ytterligare lite sportjournalistik, fast nu lämnar vi södra Bohusläns gärdsgårdsserier för en stund. I helgen har det nämligen hänt stora ting, och då pratar jag inte om att Sverige fick kompanidunk av Finland i bronsmatchen i hockey-VM. (Jag är för övrigt lite less på hockey-VM, men det får vi ta en annan dag.)

Nej. Jag pratar om ett historiskt ögonblick. En höjdpunkt. En historia som har allt, som går från klarhet till klarhet, och där en av dessa klarheter inföll i helgen.

Jag prenumererade på tidningen Buster när jag var barn. Sju år, tror jag.

Därför får jag gåshud och en tår i ögonvrån när jag läser, tittar och hör om vad Han gjort i helgen. Jag yrar förstås om denne man:

Invandrarkillen från blattetäta Rosengård, uppvuxen under ganska hopplösa förhållanden. Trots detta har han slagit sig fram till den absoluta eliten. I helgen var han bänkad i matchen mot Parma. En livsviktig match, där Inter kunde avgöra serien, och definitivt lägga allt motstånd bakom sig. Säkra seriesegern.

Parma, å sin sida, hade allt att spela för. För att hänga kvar i serie A, var laget piskat att vinna.

Zlatan kommer in i andra halvlek och avgör matchen själv. (Nej, ingen kan avgöra en match själv, särskilt inte i italienska ligan. Men nu är det sportjournalistik. OK?) Slutresultatet blir 2-0 och båda målen är gjorda av Ibra. Inter har säkrat ligsegern, och Zlatan kan nu bara toppa årets insats på ett sätt: att ta Sverige till en EM-seger.

Shit. Det tog långt tid innan jag vågade skriva det där. Jag är inte vidskeplig. I varje fall vill jag inte använda det ordet, trots att det förmodligen är precis det jag är – åtminstone i sportsammanhang. Och därför gjorde jag just något oerhört. Jag uttalade drömmen, stavade ut den i ord och bokstäver. Men jag undvek i alla fall det farligaste ordet, det jag aldrig vågar ta i min mun när det gäller idrott. Det börjar på g och slutar på -uld.

Men Zlatan och de andra megastjärnorna i Inter har säkrat både g och -uld.

Det är långt från den verklighet som jag porträtterat i helgens fyra notiser till lokaltidningarna: tränare som kämpar i divsion tre, fyra, fem och sex, med lag där bara halva truppen orkar spela en hel match, eller matcher som spelas på en ö där medvind i första halvlek kan avgöra matchen.

Har tjejerna som förlorat ännu en match i den lägsta divisionen, och ligger sist i tabellen med noll poäng och 3-41 i målskillnad, något gemensamt med Zlatan och hans -uldprydda kompisar i Inter?

Jag tror faktiskt det.

De älskar fotboll. Allihop.