Lilla Larsson tycks inte tillfriskna så snabbt som jag hoppats. Feber och segt snor tycks ha intagit hennes lilla kropp på allvar. Man får se det positiva: hon har trots allt varit ganska lite sjuk under sina treåcketalft år, och nuförtiden har vi snälla mor- och farmödrar på nära håll som rycker in och stöttar.

Vi överlever. Värre saker har hänt.

För er som undrar hur Magics provspelning gick, är svaret: ingen aning. Han är själv inte så meddelsam, men så mycket har jag förstått som att de gjort någon slags övning. Han och tre andra killar, under överinseende av bland andra självaste Jens Jonson, stjärnskottet som regisserat prisbelönta Pingpong-kingen.

En annan sak jag har förstått är att kollektivtrafik kan vara värre än skärselden. Varför ska det vara så fruktansvärt varmt i bussarna? Och varför finns det bara två lägen, full fart framåt och tvärnit?

Efter 50 minuter av konstant illamående avslutande chaffisen med att köra förbi vår hållplats, så jag tvingades hojta på mitt otrevligaste sätt:

“Tänkte du stanna, eller?”

Å då blev det tvärnit igen. Vi kastade oss ur bussen och upptäckte att det var fler fordon än bussen som tvingats tvärnita. Fem-sex bilar stod och hoppade irriterat bakom.

Al Gore får säga vad han vill. Nästa gång tar jag bilen. Eller så Gore jag hela vägen…