I går dammade jag av grillen. Lite korv bara, men ändå.
Och idag får jag äntligen tid att bläddra igenom senaste numret av tidningen Entreprenör, som man får när man är medlem i Svenskt Näringsliv. Det är en märklig tidning som blandar supertråkiga notiser och artiklar om politik med helt grymma reportage om företagsamma människor.
Som mannen bakom den här:
Det är en lång historia som är väldigt intressant, men låt mig dra snabbversionen: Richard Looft har ett förflutet som inom teatervärlden, bland annat som regiassistent åt Ingmar Bergman. En incident med en grillad kyckling som smakade tändvätska fick honom att uppfinna grunkan ovan, som alltså är en grilltändare modell high tech. Korsa en glödtändare och en hårtork och vips – du har en Looftlighter.
Den lanserar han nu med mod, frenesi och fantasi. Idén är smart och man måste beundra en person som köper 5000 grilltändare från en fabrik i Kina, utan något kontrakt, och sedan ringer och stoppar hela leveransen för att han inte är nöjd med startknappen.
Jag får lust att köpa en Looftlighter själv. Men jag har ju en elgrill, så det vore rätt meningslöst.
Jag tycker fortfarande att den fläktfria elektriska glödtändaren verkar bäst i klassen speciella manicker att tända grillen “miljövänligt” med.
I stället för en Looftlighter känner jag många som använder den herderliga gamla varmluftspistolen, en mainck – flera användningsområden är ett koncept som fukar för mig.
Smart där. Det har jag aldrig testat. Glödtändare körde jag med länge, tills den exploderade. :-/
Jag som tyckte att den var likt en locktång och att det kanske skulle kunnan vara fiffigt att locka bacon eller tunna köttbitar.. Tänk dig aubergine eller morotstrimlor som lockas till krull och pyntar en vårsallad med färskpotatis?
Men mjo, den funkar ju säkert till att tända en grill. 🙂