Jag har sett den på flera olika ställen, bland annat hos Studiomannen och As Good as it gets. Inte funderat så mycket på det, men när man ska lägga Lilla Larsson bildas det plötsligt en liten lucka där man kan låta tankarna flöda fritt. Och då slog det mig: saker i mitt liv tycks hända med fem års mellanrum. De år jag fyller jämnt, dessutom.

Konstigt. Men så tycks det vara, och därför lånar jag helt sonika den här retrospektiva utmaningen, som innebär att man berättar vad som hände för 5, 10, 15 och 20 år sedan.

2003: IT-mamman och jag har ganska hastigt och lustigt beslutat oss att återvända till Bohuslän efter tio års exil i Helsingborg. Magic ska börja skolan, och det känns som om det är nu eller aldrig. Vi säljer vårt lilla radhus i Helsingborg och återvänder till klipporna som vi saknat enormt utan att fatta det själva.

1998: Magic är två år, Legolas är på väg men anländer inte förrän påföljande år. Jag har lyckats etablera mig som frilansjournalist och startar nu ett nytt bolag tillsammans med en av mina uppdragsgivare. Det rasslar till, och efter bara någon månad tvingas vi anställa en person på heltid. Min karriär som frilans är i princip över och jag har från och med nu häcken full med företaget som än idag utgör mitt levebröd: Foodwire AB.

1993: Jag muckar (25 bast – Sveriges äldsta rekryt?) från vapenfri tjänst vid Uddevalla Räddningstjänst och jobbar på ett vaktbolag. Går ronder på nätterna och pular med internredovisning på dagarna. En dag får IT-mamman ett samtal som förändrar vårt liv ganska radikalt. Hon blir erbjuden ett jobb i Helsingborg och plötsligt uppebarar sig möjligheten som vi väntat på.

Vi flyttar söderut och hamnar i en mörk och stor lägenhet på Gasverksgatan med en hyra som ligger aningen över våra ekonomiska förutsättningar. Själv lyckas jag skaffa ett halvtidsjobb som ekonomiansvarig (och mycket annat) på ett litet företag som importerar herrkläder.

1988: Jag jobbar som skorstensfejare. Trivs ganska bra, men börjar så sakteliga inse att jag knappast kommer att syssla med detta resten av livet. Plötsligt uppenbarar sig en intressant möjlighet: jag får ett stipendium som ger mig möjlighet att åka till England under ett knappt år för att gå i en bibelskola.

Jag trivs som fisken i vattnet, men det är något som saknas. Vid lucia står jag på en gata i Birmingham, utklädd till julklapp och sjunger Christmas carols. Med jämna mellanrum får jag brev från Sverige, från en tjej som börjat tilldra sig mitt intresse allt mer. Under årets sista skälvande timmar, på självaste nyårsafton, tar jag mod till mig och lägger mitt huvud i hennes knä när vi tittar på diabilder som några kompisar visar från en resa. Detta tilltag ingjuter mod i flickan, som några dagar senare ber att få prata med mig mellan fyra ögon.

Idag är hon min älskade hustru, även känd som IT-mamman, och mor till mina tre barn.

Det intressanta nu är att se om den här trenden fortsätter. I så fall borde det hända något ganska spännande i år också…