Retrospektiv

Jag har sett den på flera olika ställen, bland annat hos Studiomannen och As Good as it gets. Inte funderat så mycket på det, men när man ska lägga Lilla Larsson bildas det plötsligt en liten lucka där man kan låta tankarna flöda fritt. Och då slog det mig: saker i mitt liv tycks hända med fem års mellanrum. De år jag fyller jämnt, dessutom.

Konstigt. Men så tycks det vara, och därför lånar jag helt sonika den här retrospektiva utmaningen, som innebär att man berättar vad som hände för 5, 10, 15 och 20 år sedan.

2003: IT-mamman och jag har ganska hastigt och lustigt beslutat oss att återvända till Bohuslän efter tio års exil i Helsingborg. Magic ska börja skolan, och det känns som om det är nu eller aldrig. Vi säljer vårt lilla radhus i Helsingborg och återvänder till klipporna som vi saknat enormt utan att fatta det själva.

1998: Magic är två år, Legolas är på väg men anländer inte förrän påföljande år. Jag har lyckats etablera mig som frilansjournalist och startar nu ett nytt bolag tillsammans med en av mina uppdragsgivare. Det rasslar till, och efter bara någon månad tvingas vi anställa en person på heltid. Min karriär som frilans är i princip över och jag har från och med nu häcken full med företaget som än idag utgör mitt levebröd: Foodwire AB.

1993: Jag muckar (25 bast – Sveriges äldsta rekryt?) från vapenfri tjänst vid Uddevalla Räddningstjänst och jobbar på ett vaktbolag. Går ronder på nätterna och pular med internredovisning på dagarna. En dag får IT-mamman ett samtal som förändrar vårt liv ganska radikalt. Hon blir erbjuden ett jobb i Helsingborg och plötsligt uppebarar sig möjligheten som vi väntat på.

Vi flyttar söderut och hamnar i en mörk och stor lägenhet på Gasverksgatan med en hyra som ligger aningen över våra ekonomiska förutsättningar. Själv lyckas jag skaffa ett halvtidsjobb som ekonomiansvarig (och mycket annat) på ett litet företag som importerar herrkläder.

1988: Jag jobbar som skorstensfejare. Trivs ganska bra, men börjar så sakteliga inse att jag knappast kommer att syssla med detta resten av livet. Plötsligt uppenbarar sig en intressant möjlighet: jag får ett stipendium som ger mig möjlighet att åka till England under ett knappt år för att gå i en bibelskola.

Jag trivs som fisken i vattnet, men det är något som saknas. Vid lucia står jag på en gata i Birmingham, utklädd till julklapp och sjunger Christmas carols. Med jämna mellanrum får jag brev från Sverige, från en tjej som börjat tilldra sig mitt intresse allt mer. Under årets sista skälvande timmar, på självaste nyårsafton, tar jag mod till mig och lägger mitt huvud i hennes knä när vi tittar på diabilder som några kompisar visar från en resa. Detta tilltag ingjuter mod i flickan, som några dagar senare ber att få prata med mig mellan fyra ögon.

Idag är hon min älskade hustru, även känd som IT-mamman, och mor till mina tre barn.

Det intressanta nu är att se om den här trenden fortsätter. I så fall borde det hända något ganska spännande i år också…

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

8 thoughts on “Retrospektiv”

  1. Det där tacket kom allt väldigt sent – jag som har gått och funderat i alla dessa år 😉

    Må din mustasch växa och frodas i många år!

  2. Är det inte märkligt – jag har känslan av att det stora besluten, som har en avgörande påverkan för hur resten av livet kommer att te sig, kommer till snarare genom slumpen och tillfälligheter och inte av långsiktigt och noga övervägt planerande. Trots det blir det väldigt bra.

  3. Det ör nog så, oftare än man tror. Jag vet i alla fall inte många som kokat ihop en riktig masterplan nån gång under tonåren och sedan fullföljt den.

  4. Att vi ska!
    Jag tränar redan på replikerna: “Skrik som en gris!” Det gäller bara att hitta en lagom övergiven dalsländsk gård med lagom inavlade invånare…

  5. Många gånger är det bara att räkna till tre, hålla fingrarna för näsan och hoppa.
    Men allt kan inte tillskrivas bristande vilja. Ibland blir saker och ting bara inte som man vill. Jag är inte missnöjd, men mitt liv nu är inte vad jag tänkte att det skulle vara när jag såg framåt i 25-årsåldern. I mångt och mycket är jag nöjd, men när det gäller en del saker… det var inte såhär det var meningen att det skulle bli, sedan repar man nytt mod och gör något av det också.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *