Det har väl knappast undgått någon att vintern plötsligt dykt upp i södra Sverige. Och då händer det grejer.
Barnen är förstås lyckliga. Lilla Larsson får äntligen åka lite pulka, och hennes brorsor kan kasta lite snöboll och bygga något. Fint.
Fast jag hade inte riktigt insett hur efterlängtad snön var, förrän jag plötsligt såg Legolas på gräsmattan utanför mitt fönster. Han föll på knä i snön, och sedan lade han sig framstup, med ansiktet först, rakt ned i snön. Sedan gned han lite med fejan i snön. Gosade, liksom.
Det var kärlek, tror jag. Eller också så mulade han sig själv.
Det där är ett stort språkligt mysterium. Mulningen. Här blir man pulad.