Jag har tidigare i denna blogg givit uttryck för min ambivalenta inställning till sonen Magics snabbväxande fötter.
Å ena sidan: det är lite läskigt när en elvaåring behöver storlekar som 44 och 45.
Å andra sidan: Jag har numera väldigt mycket att välja på bland alla hans urvuxna, och knappt använda, skor.
I tisdags insåg jag dock att det fanns de som har det värre. En ny kille har börjat träna i Magics basketlag, och han intar den imponerande höjden av 193 cm över havet. Går i sexan. Tolv bast. Och har – lyssna nu: 49 i skostorlek.
49.
Fyra nio?
FyrtioNIO!
Nä, i vanliga fall har han oftast 47, men de här var lite små i storleken. Men ändå. 47! Jeez.
Imorse påmindes jag igen om detta kära ämne. Vi är i omklädningsrummet innan fotbollsträningen, Legolas sitter och klär om, tar upp sina skor ur påsen (som jag packat ned) och skriker:
“NEJ! Inte de här skorna! De är ju alldeles för små!”
“Men de hade du ju på jympan i onsdags?”, svarar jag. Jag vet, eftersom jag packade hans jympapåse och hade ett sabla sjå med att hitta dojorna ifråga.
“Nej, det hade jag inte. Jag fick låna ett par skor, för jag kan inte ha dessa. Fötterna kläms ihjäl!”
Och nu kommer tårarna.
Jag tänker febrilt. Kan inte åka hem och hämta andra skor, tar för lång tid och dessutom vill jag inte lämna de andra tränarna i sticket. Så jag drämmer till med en lösning jag kört förut, med hans storebror.
“Du får låna mina!”
“Nej!”, snyftar han ilsket.
“Du kan väl prova i alla fall.”
Det hör till saken att de skor jag fått med mig är ett par gamla pingisskor som jag köpte en gång tiden när jag hade väldiga problem med att jag fick ont i fötterna när jag tränade. De sitter som ålskinn på mina fötter och är storlek 40.
Legolas snör på sig skorna och konstaterar förvånat:
“Men, de passar ju riktigt bra!”
Ja, det gör dom. Killen har precis fyllt nio, och nu ska han låna mina skor. Precis som hans bror gjorde. Jag blir nästan lite nostalgisk. Och skräckslagen. Han kommer ju att fortsätta växa i åtminstone sex-sju år till…
Man säger väl om barn i den där åldern att man behöver bara vända sig om så har de vuxit en centimeter :).
Min son växte också sådär groteskt fort att ett par stövlar inköpta i augusti, var på tok för små i oktober. Och alla gånger han cyklade omkull eller snavade… inte lätt med kanoter på fötterna…
Fast hans fötter stannade vid st. 46. Och han är 190 cm.ö.h.
Ni får väl hoppas på att åtminstone Lilla Larsson slipper att få storlek 45 när hon blir tonåring! Jag har en kompis (en kvinna i min egen ålder) som har 43, och hon har inte lätt att hitta skor …
Jag har tröstat mig med att det är tillfälligt, att de gör små “skutt” i tillväxten för att sedan lugna sig ett tag. Men jag börjar tro att det inte stämmer.
Jag har en tjejkompis med så små fötter att det är lättast för henne, eller nästan bara kan, hitta skor på barnavdelningen. Och hur roligt är det när man närmar sig fyrtio? Å andra sidan kunde hon köpa skor i Florens så det stod härliga till.