När jag läste om det hos den djefla mannen så såg jag genast hammaren träffa spikens huvud med full kraft. Uttrycket Eat that frog syftar på ett gammalt talesätt. Innebörden är ungefär att om du börjar varje dag med att käka en levande groda, så kan du gå genom resten av dagen och känna dig nöjd med att du redan har det värsta gjort.

För mig är allegorin synnerligen välfunnen. Mina nära och kära vet att jag lider av viss grodfobi, något som mina barn aldrig försummar att påpeka, utnyttja och fröjdas åt. Till och med Lilla Larsson har, vid den blygsamma åldern av tre år, lärt sig att med jämna mellanrum och under stor förnöjsamhet utropa: “Duv e redd fö grovder, pappa!”

Min grodfobi grundlades i bandomen i ett sandslott jag byggt. Jag byggde hela dagen, och påföljande morgon rusade jag ut för att leka med slottet igen. Jag skulle köra in en leksaksbil i en av slottets gångar men möttes där av en stor groda. Jag blev skiträdd, och det sitter i än idag.

Det är lite paradoxt eftersom jag i övrigt är ganska förtjust i djur. Paradoxen växer ytterligare när jag tillägger att grodan på bilden ovan är en av mina största idoler. En förebild, som jag identifierar mig ganska mycket med emellanåt. Hans desperata försök att hålla ihop livet och verksamheten på den gamla teatern har hög igenkänningsfaktor.

Men nu ska jag i alla fall sätta tänderna i min groda: en surdeg bestående av fakturor, prenumerationer, allsköns korrespondens och administrativa futtigheter som jag gärna samlar på hög en aning för länge.

Äta grodor är dock inte särkilt roligt. Därför blir det lätt så att man skjuter det framför sig lite till.

Till exempel genom att skriva en rad till här.

Och en till.

Och…

Nä, nu får det räcka. På det fjärde ska det ske.

Ska bara hämta kniv och gaffel först.