Min lilla, lilla pojke Legolas fyller nio år idag. Igår kväll ropade han vid tiotiden från sitt rum:

“Jag kan inte sova.”

Imorse när vi kom och gratulerade honom med ett helt berg av presenter (konsumtion håller tillväxten uppe, man måste ta sitt ansvar) var han redan klarvaken.

“Jag vaknade typ fem över fyra.”

Och jag tänker på den där välsignade morgonen för nio år sedan. Vi bodde i Helsingborg, och när det var dags att åka in, ringde vi mormor som då bodde i huset där vi nu bor. Hon hade tre timmars bilfärd, så som räddare i nöden (ännu en gång) hade vi kontrakterat en ängel från Borås. Jag vet att ängeln läser den här bloggen ibland, så jag vill tacka henne igen: du är en riktig vän. Och en riktig ängel. Vi älskar dig och hela din familj. Ta hand om er!

Den där morgonen var makalös. Man säger ofta det när ett nytt liv sätts till världen. Det blir lätt floskler. Tårarna på mina kinder just nu, de kanske också är fjantiga klichéer?

Antagligen.

Men det bekommer mig föga, för jag blir lycklig av att tänka på den där morgonen. Eller den där kvällen när Magic föddes. Eller den där förmiddagen när Lilla Larsson kom till oss.

Och jag blir lycklig av att tänka på hans glada uppsyn imorse, när han öppnade sina paket. Man mår lite illa när man står där kvällen innan och ser hur mycket grejer man köpt. Igen. Men hans lyckliga nuna får en att må bra igen, och ännu bättre blir det när han frågar:

“Du kanske vill prova?”

Vill jag prova? You bet, son. Årets huvudpresent var nämligen denna: