Välkommen till testlabbet

Jag har hunnit med att testa en smärre drös med nya produkter de sista dagarna. Men jag har varit dålig på att dela med mig. Nu sitter jag dock ensam och allena vid köksbordet med två datorer (IT-mammans konvalescent som jag försöker rehabilitera, samt min egen) och då tänkte jag passa på. Det blir mycket dötid medan man väntar på olika uppdateringar och kontroller, omstarter i felsäkert läge med och utan nätverk och annat trams.

Ska börja med nya brödet Solklart från Skogaholms. Har redan skrivit någon rad om det, när jag hittade brödet i butiken med en av Skogaholms kittlande etiketter: “Vill du vara först?”

Inlägget, med bild och allt, renderade faktiskt en kommentar från självaste produktchefen, vilket var lite kul. “Hoppas du gillar brödet!”, skrev hon. Gör jag det? Tja, jag vet inte. Det är väl ok, men smaken är lite sötdegig på ett sätt som jag inte riktigt uppskattar. Solroskärnor är väl annars alltid rätt, i princip. Men tyvärr, jag kommer nog inte att köpa Solklart igen.

Jag har också testat Godmorgon Shot, en slags koncentrerad fruktdryck som Jo-Bolaget (som ägs av Arla och Skånemejerier) lanserade rätt snabbt efter att Unilever släppte sin Knorr Vie Shot. Grundtanken är densamma: alla vet att vi får i oss för lite frukt och grönsaker, här är en produkt som gör det lättare att tillfredställa det behovet. Det där är rätt omdiskuterat, Livsmedelsverket gillar till exempel inte marknadsföringen av vare sig Knorr Vie Shot eller Godmorgon Shot. Viktiga näringsämnen kan gå förlorade i pressningen, menar man.

Jag har smakat alla de här produkterna, och Godmorgon är ju de nyaste. De smakar inget vidare, smaken blir liksom in-your-face, det blir för krävande. Å andra sidan är shoten så liten att man kan stå ut med det. Men handen på hjärtat: jag tar hellre en riktig apelsin. Godare och billigare.

Om jag skulle tvingas välja en av de två sorterna av Godmorgon, skulle jag ta den röda, som kallas äpple/morot/jordgubb. Den orange varianten morot/mandarin/pumpa och är inte lika god. Båda sorterna innehåller långt fler frukter och grönsaker än de som finns i namnet.

Idag till lunch behövde vi fixa något snabbt, så jag sträckte mig smidigt till kylskåpets nedersta hylla och plockade fram en av Kungsörnens nya pastasåser. Champinjon och crème fraiche lät mest attraktivt.

Det var det inte. Varning utfärdas. Såsen är geggigt slemmig i konsistensen och smakar industriellt. Visst är det smidigt att kunna hälla rätt i kastrullen och värma, men det måste smaka ok. Den här såsen är farligt nära rött kort. Men jag nöjer mig med ett gult den här gången. De tre andra varianterna väntar på att bli testade – återkommer med detta.

Dock är det en sak som måste påpekas: “3-4 portioner” utlovar förpackningen. Det kändes tveksamt redan i butiken, och när såsen väl är upphälld bekräftas farhågorna. Det handlar möjligen om 3-4 dagisportioner.

Nu tycker ni att jag är en riktigt surgubbe, som tänker såga allt. Så är icke fallet, för nu kommer nämligen ett par roliga överraskningar. Och då handlar det förstås om chips.

OLW:s senaste heter Sourcream & Pepper. Jag tycker den är skapligt god, även om den har en fränt ton i smaken som jag inte riktigt går igång på. Bild har jag inte lyckats nosa fram, tyvärr. Detsamma gäller för Estrellas nya Tra-la-la-chips, som beskrivs som “tunna potatischips med smak av Italien.”

Och de är svingoda. I tell ya. Mmm. Tyvärr hävdar Estrella att detta är en tillfällig lansering, så jag kanske ännu en gång måste mana till kamp. De här chipsen måste få stanna! Du akn göra en insats – gå och köp. Nu!

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

9 thoughts on “Välkommen till testlabbet”

  1. Jag minns att jag lärde mig nån gång i min husmoderliga glansperiod, att recept för 4 personer avsåg 2 vuxna + 2 barn i alla kokböcker.
    Lite fusk att det inte framgår att recepten vänder sig till en standardiserad kärnfamilj. Fast… har man inte 1,8 barn? Då borde det bli lite över till katten.

  2. Måste säga att jag är GRYMT besviken på Tralala-chipsen. Efter ditt hyllande var förväntningarna förstås höga hos en ganska chipssugen tjej, som dock numera mest håller sig till lantchipsvarianterna. Men ändock, italienskt lät ju inte så tokigt. Men hallå! De smakade precis som en gammal sort som hette Paprika, och ganska likt Barbecue. Den där paprikasmaken har jag bara testat en gång, när jag vann en sån där bjässepåse på Lisebergs snackshjul 2002. Och nej, Tralala kommer jag inte heller smaka fler gånger. Men jag har å andra sidan inte varit i Italien, det kan ju vara där det brister 😉

  3. Alltså, faktum är att jag inte skulle ha några problem att äta upp hela påsen. De är ju helt klart gjorda för att man lätt ska vilja äta och äta och äta (ok, vilka chips är inte det?) men jag gillar faktiskt inte den där söta smaken som en del chips har. Antagligen alla de som har druvsocker som första ingrediens efter potatis och olja. Jag måste alltså stålsätta mig och säga att det här tyckte inte du var så gott Malin, släng påsen. (Än så länge har jag bara gömt den i mitt källarförråd). Men mest var det besvikelsen över att de smakade precis som Paprika gjorde… Jag antar att jag hade förväntat mig nåt mer potatis-salt-örter och kanske en god ost som smak.
    Nästa helg blir det OLWs tur… Jag återkommer! 🙂

  4. Nädu Stellan….
    Du vet hur mycket “alla vi” på Redaktionen högaktar dej och dina kunskaper och åsikter.

    Men Estrellas Tra-La-la-chips hade inte ett rätt nånstans. Tyvärr.
    Namnet, färgsättning på påse och den totala avsaknad av någon distinkt smak. Ett “pöh” i munnen.

    Men vi gillar ju dej starkt ändå. Även om vi tycker olika.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *