Jag är en riktig amatörnörd. Det är bara att erkänna. Jag visste att det skulle vara ett särskilt format på hårddisken till DVD-spelaren, och jag lusläste manualen femtisjutton gånger utan att kunna hitta det. Jag var rätt säker på att det skulle vara en SATA-disk, så jag beställde en sådan.

Det var fel, så klart. 50 procents chans, eftersom det egentligen bara finns två format: SATA och IDE.

Denna lilla malör förbleknar dock när jag hör snyftande gråt i undervåningen. Legolas, som levt dag och natt (närå, vi har vissa begränsningar, men ändå) med favoritjulklappen Nintendo DS, skulle länka ihop den med sitt förra spel, Gameboy Advance, för att kunna hämta över figurer från ett Pokémon-spel. Då visar det sig att hans “sparning” (se där: ett nyord!) hade raderats för att han inte spelat på ett tag.

I en åttaårings värld är detta en total katastrof. Undergång. Vi försöker trösta så gott det går, men vill samtidigt inte förringa. Han fyller år om tio dagar, och säger stoiskt: “Till min födelsedag har jag nog kommit över det här.”

Men några minuter senare ropar han från sin säng. Kan inte sova, kan bara tänka på den försvunna sparningen. Kan bli en tuff natt…