90-talsproblem

Det pågår en stalinistisk utrensning på mitt kontor. Och plötsligt står jag inför ett riktigt 90-talsproblem.

Jag började jobba som journalist 1995, och sedan dess har jag sparat allt jag fått publicerat. På senare år mest i digitalt format, men jag har fortfarande ansenliga mängder döda träd på lagret…

Det känns så fruktansvärt mossigt, men samtidigt är det lite svårt att bara skicka av alltihop. En viss affektion finns det. Eller för att citera En djefla man (speaking about his book collection):

“Mina bäääbisar!”

Förstå att detta handlar om tiden då man inte kunde hitta allt på nätet. Om jag dumpar hela rasket är det inte säkert att jag någonsin kommer att kunna få fram det igen. Att googla fram gamla artiklar från tidningar som i vissa fall inte ens finns längre, till exempel Månadens Affärer, lär inte vara så enkelt.

Å andra sidan: när hände det senast att jag ville läsa en gammal artikel från nittonhundranitti-nånting?

Å tredje sidan: om jag gör mig av med mina bäääbisar, då kan man ge sig blanka katten på att jag plötsligt måste ha den där artikeln om ekologiska kycklingar i södra England, som jag skrev till tidskriften Fjäderfä 1998.

Life is a bitch sometimes.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

12 thoughts on “90-talsproblem”

  1. Ja, jättebra! Då måste jag bara köpa en kopieringsmaskin först, och ta ledigt en vecka så att jag kan kopiera allt.
    Nä, jag hittade en smidig lösning: Ned med hela rasket i ett gäng pappkassar och sedan upp på vinden. Där blir det säkert förstört, men det märker ingen. 🙂

  2. Tänkte också så en gång, men beslöt mig för att spara allt i ett antal kartonger, och det har jag aldrig ångrat. Inte mina barn heller för de har tyckt att det varit roligt att titta i de lådorna ibland.
    Jag samlar dessutom på allt underlag (brev och annat) som jag fått in krogord på dels för att veta vem som skickat in dem och dels som källmaterial.
    Och jag känner mig inte ett dugg mossig!

  3. Jag sparade mina artiklar i början, sen latade jag väl till mig. Nu spar jag bara något om det är något som jag är extremt nöjd med. Har man som jag mest jobbat på en tidning så finns ju tidningsarkivet (i pappersform) och digitalt arkiv (som väl inte alltid funkar)…
    Jag tycker du ska lägga dina små alster i en liten kartong — eller stor eller några stycken — och ställa undan på ett bra ställe där de inte förfars. Man vet aldrig när man kan behöva dem, som du själv sa.

  4. Tänk att det finns en tidskrift som heter fjäderfä….

    Här slängs inga böcker förutom de jag blir heligt förbannad på. Övriga förpassas till källaren.

  5. Ett jobbigt förslag: Scanna in alltihop… då vet du vad du har att göra på sommarsemestern 😀 Släpa ut dator o scanner i trädgården så får du sol samtidigt 🙂 Och med en god drink i handen går det fortare 🙂

  6. Ajajaj, Pär. Där tryckte du på en öm knapp. Jag tror inte KB har alla mina alster, de måste ju skickas dit också. Förr skötte tryckeriet det, men sedan jag började printa själv har det nog varit lite si och så.
    Petra, du har rätt. DET var ett jobbigt förslag.

  7. Jo, det var bättre förr, innan desk top publishing och “det där internetet” förstörde drömmen om fullständighet. Men bär du över det olevererade till grannen, så fixar jag den vidare leveransen 🙂

  8. Eller så slänger man kartongerna innan man har öppnat dem och sett och återläst artiklarna man skrev åt tidningen fjäderfä. Därmed vet man inte vad man slänger och heller inte vad man saknar.
    Vad som än har hänt mellan nu och då så är sannolikheten att du kommer att behöva göra ny research för att få ihop artikeln. Råd: kasta.

  9. Och förresten, kompisens make som jobbar i träindustrin rapporterar att hela träd inte går åt till papperstillverkning utan “spill”, som grenar och sånt.

  10. Nej, det kommer du inte! Att plötsligt vilja veta nåt som stod i det du slängt! Iväg till återvinsten nu bara med kassarna. Jag vet vad jag pratar om, för jag har gått igenom precis samma fas som du, vågat klivet & slängt rasket — och ändå aldrig saknat minsta papperslapp.

    Fast jag har ingen vind att hiva upp grejer på. Hade jag det skulle jag förmodligen stå och stampa på samma fläck som du…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *