Det kallas affluenza

I-landsproblemet nummer ett, som alltid får mig att känna en viss avsmak vid den här tiden på året, har ett namn jag inte kände till: affluenza.

Ordet kommer givetvis från engelskans affluent, som betyder ungerfär rik, välmående. Och det främsta symptomet på affluenza är det de flesta av oss sysslar med såhär i juletid: överkonsumtion.

Själv känner jag motvilja när jag ser alla grejor min familj samlat på sig. Prylar och bråte som ofta inte ens används, utan bara ligger och skräpar. Samtidigt är jag själv helt hopplös och funderar konstant på nya investeringar i mobiltelefoner, datorer, vidoekameror, slagborrmaskiner, vedklyvar och diverse annat. Jag lever verkligen inte som jag lär.

Kanske är det trots allt en sjukdom? Jag kanske har drabbats av ett virus, för då brukar det ju vara sådär: man vill verkligen inte vara sjuk, men man är det i alla fall. Och inga mediciner biter.

En närbesläktad åkomma är babylonsjukan. Efter vad jag förstått drabbas bara unga av denna sjukdom, som inte enbart handlar om att köpa grejer, utan också en press om att leva upp till en massa andra saker. Det kan handla om allt från karriär och resor till sexuella erövringar.

Samtidigt har jag nog märkt att det finns en vuxen variant av babylonsjukan också. Kunglig svensk avundsjuka som yttrar sig i att man kan skämmas över att komma i en gammal rostig bil – trots att den tuffar och går utan knot. Keeping up with the Joneses, som man brukar säga i den engelskspråkiga världen.

Till råga på allt finns ju den gamla hederliga Jantelagen, vilken innebär att även om man klarar att hålla familjen Jones takt, så ska man inte vara för duktig. Jag har hört tvåduktiga svenska företagare säga nästan exakt samma sak. Den ene hade Ica-butik i Lund och den andre sålde trävaror i nordvästra Skåne, och båda framhöll hur viktigt det var att undvika saker som sticker folk i ögonen.

Icahandlaren hade dessutom förädlat resonemanget till en enkel princip: Volvo är alltid ok. Därför köpte han konsekvent en av de dyraste Volvomodeller som fanns på marknaden, ofta utan att provköra. Han var mest intresserad av att få en som hade fräsig färg.

Affluenza, Babylon och Jante. Där har du den nya treenigheten. Så lyder Herrens ord.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

6 thoughts on “Det kallas affluenza”

  1. OK, fler än jag som är sjuka. Varför mår man bra när man shoppar? Jag har ett outtömligt behov av elektriska prylar…datorgrejjer…..gps:r…..kameror….objektiv….blixtar..videokamera…..och väskor att bära dem i….och kanske en säker bil…..som gärna är snabb….med lite lullull…tv:n som köptes för ett år sen är lite liten…klart grabben skall ha en Märklintågbana….och en bilbana till lilltjejen….. När tar det stopp! Sjukt egentligen. tack och lov förser jobbet mig med mobiler…..
    Men helt ärligt, det som stör mig mest är när man slänger mat, vilket vi är experter på. Sånt uppenbart slöseri

  2. Visst, detta med maten är lika illa. När man hittar en oöppnad burk med något mumsigt längst in i kylen. Bäst före-datum passerat med en kilometer. Tjoff – rätt ner i soporna.

  3. Det sista finns minsann inte bara i Sverige. En god vän till oss här i Belgien som är egenföretagare ska sälja sin bil. Varför? frågade vi, oroliga över om rörelsen börjat gå knackigt. Men det visade sig att det var bara för att det råkade vara en Mercedes… ty det är en av de saker skattemyndigheterna kollar på, när de ska avgöra om det ska kontrolleras extra….

  4. Aaah.

    “man kan skämmas över att komma i en gammal rostig bil ”

    *handen upp*

    (Jag ber min pappa om hjälp eller bil när barnen ska köras till långbortamatcher. Suck.)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *