Efter att ha sett SVT:s Uppdrag Granskning om köttfusket, dröjde jag mig kvar framför TV:n. Kanske skulle “Roliga Timmen” kunna skingra svårmodet efter denna skakande upplevelse.
Till och med mina söner, åtta och elva, stönade högt av avsky när fläskkarrén plockades direkt från golvet och slängdes i plasttråget. Sedan: tjoff – rätt in i packningsmaskinen.
Man blir ju förtvivlad, och inte ens Järvheden, Grotescos sydstatsparodi – komplett med reklam och missad textning – eller Centralskolan med Filippa Bark kunde få mig på bättre humör. Jag är skakad, men kan bara hoppas att Janne Josefssons terriertaktik leder till en varaktig förändring.
Annars får man ju bli vegetarian. Och odla maten själv. Pust.
(svar) Det såg nästan ut som sjukhuset stod i lågor. Men det var ju igår, idag är det den där netscape-grå du pratar om som dominerar. :/
programmet får mig att äntligen göra slag i saken och köpa gårdskött. frågan är bara – kan man ens “lita” på det köttet? en annan fråga som uppkommer är – hur mkt är en kvarts gris (genomsnittligt)? vad får man för styckningsdetaljer om man köper framkvart resp bakkvart?
Låt mig bara säga så här: Det är grymt mycket. Och om man kan lita på det, vet jag inte. Men rent mentalt känns det ju lättare om man träffat bonden själv, kanske.
Framparten innehåller bland annat karré och bog. Bakparten skinka, lägg och sida.
Alltså det där med att packa om kött… såg inte dokumentären, men har empirisk kunskap om att sådant sker i butiker om man säger så. Fast det packades INTE in grejer som tappades på golvet, de sköljdes eller slängdes. Men datumstämplar ska man inte lita på. Man ska lita på sitt lukt och smaksinne.
Visst är näsan bästa instrumentet, Ozzy. Men det spelar liksom ingen roll. Ljug är ljug, och den som ljuger han suger.
Apsilut!