Underbara bloggosfär

Efter att jag gråtit ut på bloggen igår kväll, har jag fått flera uppmuntrande och medkännande kommentarer.

Tack! Jag älskar er alla, djupt och innerligt. Ni gör livet värt att leva.

Personligen har jag reflekterat och skaffat mig en viss distans till det hela, vilket lett fram till insikten att problemet nog ligger lika mycket hos mig själv.

Dessutom fick jag ett mejl från en av läsare, som visar sig vara proffs på dylika ting. Personen ifråga har nu i två omgångar givit mig en rad goda råd som jag absolut ska prova. Jag har lovat att inte röja personens identitet, men har fått tillstånd att dela med mig av några av de goda råden:

  • Lägg känslorna åt sidan. Svårt, men nödvändigt.
  • Inga kommentarer av typen “Serdu! Det var ju gott, bara du smakade.” Då bryter man ned barnets självkänsla, och nästa gång vägrar de kanske helt att smaka, för att inte riskera att förlora ansiktet en gång till. (Kan alla höra mig härifrån skamvrån, förresten?)
  • Försök skapa en trivsam stämning vid måltiden. Du kan till och med förbereda genom att i förväg tänka ut något kul att berätta.
  • Plockmat i skålar och karotter stimulerar till att äta mer.
  • Låt barnet äta hos kompisar och släktingar.
  • Sist, tipset som jag tror kan göra verklig effekt i vårt hus: Gör ett avtal med barnet: Jag fixar maten, du får bestämma storleken på portion. Men det lagas ingen extra mat för din skull, för det hinner vi helt enkelt inte med.

Ska avsluta med att än en gång länka till Lisas artikel i Ica-Kuriren – där hittar du ännu fler tips och råd. Och glöm inte att barnen ser till att få i sig det de behöver. Vi lever i ett I-land, ingen kommer att svälta ihjäl.

Hörde du det också? Du därborta i hörnet?

Mm. Jaja. Jag hörde.

Bra. Då kan du ta av dig struten och gå och sätta dig igen.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

3 thoughts on “Underbara bloggosfär”

  1. Vi har haft exakt samma problem med Fyraåringen nästan så länge han ätit själv. Eller, ätit och ätit. Om du förstår. Hur man än vänder, vrider, tjatar, gnatar, hotar, lockar, skriker, gormar, bönar, ber, så äter pojkstackarn som en anorektisk fågelunge, basta.

    Någonstans har vi tvingats inse att det helt enkelt inte går att truga i en unge mat. När han väl är hungrig, så äter han självmant, och när han inte är hungrig, så går det helt enkelt inte.

    Visst är han smal och mager. Men mest i jämförelse med sin matglade bror, som i gengäld äter för två (två fullvuxna karlar modell skogshuggare, alltså), och växer gör han så det knakar, bokstavligen talat: han har ofta växtvärk på nätterna. Dessutom är han frisk, pigg, välmående och kry i övrigt, och det är en av de saker de noga framhåller på BVC när man börjar röja sin oro för hans matovanor.

    Ja, hjälp, tänker man då, det stämmer ju, när man tar ett steg tillbaka och tittar på alltihopa utifrån: det går ju faktiskt ingen nöd på honom. Han är lika glad, har samma ork, samma vigör som alla andra barn, han svälter helt enkelt inte. Och när han väl är hungrig, så skyndar far och mor mer än gärna till med den ena tallriken efter den andra tills han är mätt och belåten.

    Det hör till saken att min mamma hade exakt samma problem med mig. Hon fick också ge upp. Efter år av tjat, so aldrig, aldrig ledde till något annat än usel stämning. Visst, jag blev kanske inte starkaste pojken i min klass, men tre decennier senare sitter jag här med rakt motsatta problemet för egen del och räknar BMI allt mer kallsvettigt allteftersom badrumsvågen segar sig uppåt. Kort sagt: det blev folk av mig också.

    Det lär finnas undersökningar som visar att man aldrig kan få i ett barn märkbart mer mat hur mycket man än tjatar och tvingar, och det betvivlar jag inte ett enda dugg. Jag tror stenhårt på att trivseln vid matbordet är den allt överordnade faktorn, och sen äter barnen när de är hungriga, tills de blir mätta.

    Egentligen är det vi vuxna som gör fel: vi äter med tankarna, inte med kroppen. Vi TÄNKER ut vad vi ska äta, vi intalar oss att man måste och borde och ska och ju och visst. Istället för att lyssna till kroppen och vad den KÄNNER, både när den säger att den är hungrig, och när den säger att den nog inte vill ha mer.

  2. Man kan bli 192cm på “bara” müsli också. Sonen vägrar frukt och grönsaker. Det enda som går att peta i honom i det avseendet är frusna ärtor. Så jag lägger ca ½dl såna på hans tallrik i samband med att jag värmer till oss andra. Men det händer ju bara var fjärde vecka då det är jag som har middagsveckan.

  3. Det är ju mammors och pappors uppgift att försiktigt knuffa sina ungar närmare kanten av boet.
    Till fågelungarnas, i mänsklig skepnads, försvar så kan det vara värt att framhålla att också vuxna kan visa stor skepsis inför viss mat. Så pass att man inte rör det resten av livet. Tänker jag någonsin komma i närkontakt med ett ostron för resten av mitt liv? Nej. Och jag har mina tvivel för en del annat men ingen trugar i mig. Barn förtjänar samma utrymme att ibland bara konstatera att nej, det här äter jag faktiskt inte. Och med tiden ändra sig.

    Man kan ju föreslå att de smakar och förhandla sig till portionsstorlek men så länge som Jonathan påpekade så går det inte att tvinga i en unge mat som inte vill. Och så länge som de växer och mår bra, är glada och harmoniska och allt sånt så kan man ta det lugnt.

    Ta av dig struten Stellan. Till slut var det ju barnet som var mest oroat för dig trots allt. Ge barnet en stor kram när han kommer hem och gör något till middag som alla utan knorr äter. Ring pizzerian kanske?! 😉
    Kramar till alla ändå 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *