Sportdryckens fader död

Dr. Robert Crade, mannen som utvecklade sportdrycken Gatorade, och som därmed skapade en helt ny kategori i dryckesbranschen, har avlidit. Hans njurar klappade ihop, och då är det förstås frestande att dra parallelle till den käre (?) Dr. Robert C. Atkins, vars död påstås ha orsakats av en hjärtinfarkt.

Påstås, skriver jag, eftersom detta absolut inte är klarlagt. Atkins änka vägrar nämligen lämna ifrån sig obduktionsprotokollet.

Och Dr. Crade, då? Har han gattårejdat ihjäl sig?

Nä, jag tror faktiskt inte det. Han dog vid 80 års ålder och därmed knappast i förtid.

Historien bakom Gatorade är dock lite intressant. Allt började med att Dr. Crade fick en fråga från coachen för football-laget vid universitetet i Florida, där han jobbade.

“Doktorn, varför kissar inte spelarna efter matcherna?”

Dr. Crade började forska i saken och kom fram till att spelarna kunde tappa upp till åtta kg av sin vikt under de tre timmar matchen spelades (i Floridas stekande sol, kanske ska tilläggas). 90-95 procent av detta var vätska. Mest vatten, men också salter och mineraler, något de flesta känner till numera.

Crade och hans medarbetare började klura på en dryck som kunde ersätta västkeförusten. Detta var under första halvan av 60-talet, och den facila summan av 43 dollar investerades i utrustning för ändamålet.

Resultatet blev fiasko.

“Det smakade ungefär som toalettrengöringsmedel”, säger Dana Shires, en av forskarna i teamet, till AP. Och Dr. Cade själv har beskrivit den första provsmakningen så här:

“Jag kolkade i mig och sedan spydde jag.”

Så det vara bara att återgå till labbet. Man mixtrade med smaken och fick till slut fram något drickbart. Drycken fick namnet Gatorade efter football-laget Gators, och från början fanns aldrig någon tanke på en lansering för den breda allmänheten. Men när Gators började använda drycken, och vann match efter match – ofta genom större uthållighet under andra halvan, blev publiciteten enorm.

Laget vann Orange Bowl, college-lagens motsvarighet till Super Bowl, 1967. Coachen för motståndarlaget, Georgia Tech, konstaterade efter matchen att “…vi hade inte Gatorade…det var den stora skillnaden.”

Under 2006 stod Gatorade, som idag ägs av Pepsi, för svindlande 81 procent av en marknad som omsatte svindlande 7,5 miljarder USD. Dr. Crade tecknade tidigt ett reklamavtal med den dåvarande tillverkaren, Stokely-Van Camp, men när drycken började sälja bra ville universitetet ha en del av kakan. Cade vägrade först, men efter förhandlingar och rättegångar träffades en överenskommelse om att dela intänkterna. Fram till idag har universitetet dragit in 150 miljoner dollar i royalties, på senare år över 12 miljoner dollar per år. Och Dr Cade dog knappast utfattig, han heller.

Själv minns jag tydligt sportdryckernas entré i Sverige nån gång i slutet på 70-talet. En påse pulver som kom med serietidningen Buster. Pripps Sport, eller hette det kanske Pripps Plus? Men när man sedan fick syn på Gatorade i affären, fattade man direkt att detta var “The real thing.”

Fotbollsklubben satsade dock på svenska grejer, och vi klunkade i oss litervis med Pripps Sport under matcher och träningar. Kan inte påstå att vi sopade banan med motståndarna på grund av detta, men de drack väl sportdryck de med, kantänka.

Själv spydde jag bara en gång, och det var under en träning. Vi avslutade med ökända “Idioten” en konditionsövning som kan varieras i oändlighet, men som egentligen bara går ut på att man springer skiten ur sig.

På sista rakan, diagonalt över planen, hade jag och lagets målvakt, en jättelång kille som kallades Plutten, hängt av resten av laget. Vi låg sida vid sida, båda fast beslutna om att vara först i mål. Jag tror det blev oavgjort, och när jag satte mig ner för att pusta ut, kräktes jag helt oväntat i gräset. Lite grand sådär som Zidane innan den där straffen i VM, ni vet. Jag mådde som en prins, men förmodligen var det lite för mycket i magsäcken. Sportdryck, antagligen.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

15 thoughts on “Sportdryckens fader död”

  1. Och eftersom de, “Gators” fotbollslaget alltså, var så mycket bättre i just andra halvlek så blev de kända som “the second-half-team”.

    Bara som ett litet tillägg på en redan fantastisk text (både aktualitet, historia, ekonomi och en personlig vinkling i slutklämmen. Lysande!)

  2. Atkins sägs ju ha vägt förbaskat mycket vid sin död enligt små rykten som läckte ut och som förefaller trovärdiga. Änkan sa att det berodde på vätskeansamlingar i kroppen av intensivvården. Då är det såhär; man blir vägd varje dag på intensivvårdsavdelningen (där fick ni lära er något nytt!) och det oavsett om man vill det eller inte för att de ska kunna kontrollera för mycket vätska. Vätskedrivande is thy name. Allt medan jag kraxade att jag faktiskt inte ville veta vad jag vägde men det var ingen som hörde.
    En läkare som tillfrågades om att det var på grund av vården yttrade sig anonymt och ytterst försiktigt att om det var så så hade han varit oerhört illa skött på sjukhuset.

  3. Fast Zidanes kräkning var ju så subtiiiiil. Fjupp, bara. (Själv kräks jag som ett stort nyårsfyrverkeri.)

    Och så meddelas härmed att hela min världsbild är ruckad. Jag trodde att “Idioten” var en basketövning, punkt. Att även andra springer Idioten … ja, det är som att träffa någon som också heter Lotten.

    (Vi basketidioter står vi base, springer upp och nuddar strafflinjen med ena handen, ner till base igen, upp och nudda halvplan, ner till base, upp till andra strafflinjen, ner till base, upp till andra base och ner till ursprungsbaslinjen. Tio gånger på raken.)

  4. Men det var precis så det var! Mer som en rap, liksom. Fast det kom upp rätt mycket. Ingen av de andra märkte något förrän jag pekade på själva kartan.
    Idioten har jag kört miljarder gånger. Fast bara på en fotbollsplan, och då i ett rätt komplicerat mönster längs långsidorna och på diagonalen över planen. Även med laget som jag tränar nu brukar vi köra den.
    Och Magic och hans killar kör den förstås. Den version du beskriver skulle jag snarare vilja kalla en inomhus-idiot.
    Vem som hittade på Idioten ska jag nog inte ge mig in på. Men jag ser ju att killarna i basketgänget har många kuliga övningar för sig. En som heter Jörgen, till exempel…

  5. Oh, det måste jag nästan kolla med Magic först. Men jag är helt säker på att övningen är uppkallad efter en tränare på något av ÄLI:s summer camps i Ängelholm.
    Det är i alla fall en skottövning, om jag inte minns fel så är det helt enkelt typ straffar där man åker ut om man först missar, och personen bakom hinner göra poäng innan man själv hinner sätta den. Litet stressmoment alltså, om man missar.
    Jag vet inte om det där var begripligt. Och jag är som sagt inte hundra på att det är just den de kallar Jörgen.
    Men hursomhelst är det lite skojigt att höra tränaren först ropa: “Ok, vi kör Jörgen!” och sedan “ok, nu kör vi Idioten!”

  6. Ok, nu har jag fått saken utredd.
    Mike är inte Jörgen. Mike är Turbo.
    Jörgen däremot, är en rätt invecklad övning där man delar in sig i grupper om tre. Ena gruppen anfaller från sin korg, “guarden” driver bollen i mitten av banan, de andra två går på varsin kant och måste gå utanför en kona som står på mittllinjen, cirka en meter från sidlinjen.
    Försvarande lag inleder med två personer under korgen, den tredje får inte gå in på banan förrän anfallande lag gått över mittlinjen.
    När anfallet avslutats tar försvarande lag bollen och går till anfall mot nästa lag, som nu väntar under andra korgen.

    Utan att vara någon basketexpert får jag en känsla av att detta är en övning som passar bra på en viss nybörjarnivå, när man behöver nöta in positionsspelet. Magic tränar ju numera med killar som är två år äldre och ett av de bästa lagen i regionen, jag har inte sett dem köra Jörgen.

    Ber om ursäkt för den missledande informationen – det kanske är jag som är Idioten? Jag är i alla fall inte Jörgen.

  7. Nja, enligt Magic brukar man “sätta ut en vattenflaska” – jag, som varande gravt fotbollsskadad, ändrade mentalt vattenflaskan till en kona.
    Men man kan förstås ställa dit vad man vill.
    Jörgen kan ju stå där.
    Eller Mike.

  8. (Se nu framför dig hur jag rusar framåt med en uppslagen NE i famnen. Nu dimper den ner i ditt knä och jag pekar med darrande pekfinger och skriker läääääs:)

    KONA:
    1 (mest i sms.) konformig maskindel: bromskona
    HIST.: sedan 1889; till kon

    2 (föraktad) kvinna [åld.]: horkona; tjuvkona; trollkona
    HIST.: sedan runspråklig tid; fornsv. kuna, kona ‘kvinna; hustru; frilla’; gemens. nord. sidoform till kvinna

  9. Meh! Vad heter det då? Kon? Upånervänd tratt?
    Jag vågar ju knappt berätta om en annan övning vi kör på fotbollen ibland – den heter Konskogen…

  10. Jamen Konskogen låter mycket bättre än Konaskogen.

    (Mellan de mörka träden skymtar tjuvkonan, milt hohoande. I skymningen dyker trollkonorna upp. Fotbollsspelarna övar upp sin kondition av tjurrusningar. Av pur skräck.)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *