Jag började skriva en kommentar på Lottens blogg, eftersom hon idag skriver om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen namn som slutar på -y. Dessa namn har en stor betydelse i mitt liv, och nu ska jag förklara varför.
Lotten får ursäkta att det inte blev någon kommentar – den kommer här istället:
Min morfar Harry införde traditionen och gav sina söner namnen Ronny och Jimmy. Som i sin tur gav sina söner namnen Tony och Sonny.
Min mor gifte sig med Conny, men var i övrigt måttligt förtjust i y-namn. Så när hon for för att sätta mig till världen var det redan bestämt: Joakim skulle jag heta. Det hade hon och Conny bestämt.
Väl framme på Kungälvs lasarett visade det sig att det fanns inte mindre än tre andra gossebarn på BB-avdelningen som alla fått namnet Joakim.
Detta gick ju inte, insåg mina föräldrar. Pappa Conny var en handlingens namn och slog på måfå upp en sida i telefonkatalogen och satte fingret på ett namn.
Stellan.
Päronen kände någon trevlig person som hade detta tämligen ovanliga namn, och så fick det bli.
Men ödet ville ändå att jag skulle ha ett -y på slutet. Därför försåg mer eller mindre välmenta vänner mig med smeknamnet Stanley. Det satte sig så till den milda grad att jag under min svensexa tvingades spela huvudrollen i rockdokumentären om Stanley and the Wrecked Cars.
Så nu vet ni det: mitt namn är Stanley. Och mina söner heter inte alls Magic och Legolas, utan något helt annat. Dock utan -y på slutet. De heter inte ens Glenn, faktiskt, trots att vi inte har mer än några mil te Jôtet…
Så ljuvligt och fantastiskt att Ronny och Jimmy fick en svåger som hette Conny!
The irony att jag dessutom fick smeknamnet Ozzy. Har aldrig tänkt på det.
Inte jag heller! Mad, actually.
Du har aldrig tänkt byta? Det är ju en enkel sak om man vill. Stan the Man, liksom.
Annars får vi väl börja kalla dig för Stelly.
Kan meddela att “Stelly” faktiskt har använts, vill minnas att “den lille klättrarn” brukade använda detta namn!
Stelly, eller Stellie oftast, blev det när jag bodde i England. Av någon anledning tände de inte på Stanley, utan kallade mig Stellie-Nellie.
Då kan jag avslöja att inom skolvärlden är Y-pojkar ett begrepp. Såna vill man inte för många av i klasserna… Och dina äldre släktingar som delade ut y-namn kan inte ha varit lärare.
Dock ska jag erkänna att två av mina allra härligaste och duktigaste elever faktiskt hetat Sanny resp. Jimmy.
Stanley låter också som ett snällt undantag… 🙂
Jotack, Bloggblad – det känner jag till. Jag har ju en lärare i huset, som du vet. Men jag vet också att de flesta av mina manliga släktingar inte gillat skolan något vidare. Inga bråkstakar, men ändå. Numera jobbar de flesta som ställningsbyggare, och en kör färja.
Min pappa Conny hade däremot lätt för sig i skolan (han lever inte längre) och min farmor var rasande på honom för att han valde att bli svetsare när han hade så bra betyg.
Jag misstänkte att du visste… det där med föräldrar är förfärligt (tur att vi som är det nu vet bättre… hrkl… eller?) Min man ville bli hantverkare, han är liksom född med en hammare i handen, men det var inte fint nog åt hans föräldrar. Och han stod inte emot pressen så det blev Högskola.
Alltså – jämför vad en hantverkar tjänar mot en kommunalanställd….