Jag skulle vilja säga upp mig. Min chef har lassat på mig helt sinnesjukt mycket jobb just nu, och jag håller på att få spader. Det tar aldrig slut! De flesta av de riktigt viktiga sakerna hinner jag inte ens börja med – först måste alla bränder släckas.
Det finns bara ett problem. Det är ju jag som är chefen. Allt är mitt eget fel.
Här tänkte jag först skalda ihop en schizofren dialog där jag hotar med att ge mig själv sparken. Men jag är lite rädd för att jag ska bussa facket på mig, så jag struntar i det.
Istället tänker jag så här: vad är alternativet? Upp klockan sex varje morgon, vackla in i duschen, lämna på dagis, pendla till staden, stressa, fjäska, springa, krångla, bråk, konflikter, kaffevecka, hämta på dagis…
Nä.
Jag stannar kvar ett tag till. Men nästa löneförhandling – den blir stenhård.
Du kan ju uppfinna konflikter med dig själv… Inte för att jag tror att du missar något, vem skulle tömma den förbaskade diskmaskinen och nu minsann så slår vi ihjäl nån. På ett ungefär.
Hittade du någon välling?
Hugaligen……de har börjat snacka om kaffevecka på jobbet, tydligen är vi för bra vänner, kaffevecka är den ultimata kamratskapsdödaren!
Stay….stellan, stay!
Klart jag stannar. Att ha eget företag är ungefär som en sån där elektronisk fotboja…
Jessika, jag httade välling på tredje försöket. Så nu är allting frid och fröjd.
Usch då, sådär beter sig min chef ibland också! Jag får sätta ner foten så att hon fattar att jag behöver vara ledig emellanåt 🙂
Hm. Vi kanske ska organisera oss? Det låter som det är dags för bloggträff.