Frukthunden

Fruktstund har man ju hört talas om, men frukthund?

Jodå, det finns. åtminstone på O’Hare-flygplatsen i Chicago. För när vi står där, några hundra trötta skandinaver i en kö lång som ett ösregn, kommer plötsligt en kvinna med en liten hund som har en sån där skojig väst på sig. US Department of Agriculture, står det på västen. Och på kvinnan. Hon ålar sig vant genom hela kön åt “fel håll” och plötsligt stannar hunden vid en väska. Den snurrar runt väskan och sniffar, och kvinnan frågar:

“Excuse me, have you got any apples or oranges in that bag?”

Kvinnan, som har en son i tvåårsåldern, tittar förvånat på kvinnan, och svarar lite nervöst:

“Ehh, I don’t know.”

Ryggsäcken töms, och på botten ligger mycket riktigt ett knallgrönt Granny Smith.

“Good dog”, säger kvinnan och ger hunden lite godis. Äpplet tar hon med sig.Såna farliga saker kan man såklart inte ta med in i landet, äpplet har säkert förts iväg för destruktion under noga föreskrivna rutiner.

Många lååånga minuter senare står jag öga mot öga mot en annan vakthund: en kortklippt snubbe som ska kontrollera mitt pass, mina fingeravtryck och mina papper. IT-mamman, som varit i USA tidigare, har förmanat mig angående detta, tjatat om att jag skulle tänka ut något att säga, eftersom de där gubbarna är lite besvärliga. Och INTE säga att man kommit för att jobba, då kan det bli trubbel. Viiisst, har jag svarat. Det ordnar sig. Nu står jag där och mannen tittar lite utforskande på mig.

“So, why are you coming to Chicago?”

“Oh, just for a holiday.”

“On your own?”

“Yes.”

“Know anybody here?”

“No.”

“Holiday, you say. Why Chicago?”

“Eh… Why not?”

“Well, it seems kinda odd. Coming to Chicago, not knowing anybody. Are you married?”

“Yes.”

“Where’s your wife, why is she not with you?”

“She has to work.”

“How long are you staying?”

“I’m going back on Friday.”

“So, what WILL you be doing?”

Det är helt otroligt, han bara sprutar ur sig frågor! Jag förväntar mig att vilken sekund som helst ligga med kinden pressad mot golvet, ena armen uppbruten på ryggen och ett handeldvapen riktat mot min tinning, samtidigt som en röst skriker i mitt öra:

“Spit it out asshole! Why are you here, huh? Planning a little terrorism, HUH? ANSWER ME, GODDAMIT!!!

Men det händer aldrig. Istället hasplar jag ur mig nån tramsig halvlögn om att jag är journalist och att jag är här för att få lite inspiration. Han tittar på mig med sin röntgenblick, och när jag säger att jag skriver mycket om livsmedel tittar han ned på mina papper, drar ett streck nånstans och säger:

“Okay, have a nice visit.”

Shit pommes frites. Nästa gång ska jag nog bara säga som det är, att jag ska jobba. Eller också säger jag att jag ska sälja massor av äpplen som jag har burit med mig i min väska ända från Sverige.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

9 thoughts on “Frukthunden”

  1. Påminner mig om när den egentligen inte så nitiska personalen på Santiagos flygplats tyckte sig ana en banan i mitt handbagage. Det blev dock ingen väsktömning och korsförhör, utan det räckte med att jag sa att jag inte hade nån banan: “Banana? No! No, banana? No, no banana! OK!” Det hade inte funkat i USA.

  2. Tänk, dom håller på än! Tror att vi förgiftar de äpplen som vi importerar och sen åker tillbaka med giftet eller smittan eller nåt…

    När jag åkte till USA – enda gången – 1971, blev jag jätteförvånad att de plockade av mig de från Californien importerade äpplena jag köpt hemma på ICA… Men att jag hade ett päron också, det missade dom!!! Jag kände mig så härligt syndigt farlig när jag satt på sängen hos min amerikanska familj och åt det smugglade päronen.

  3. Well, well……på Addis Abebas international airport var kontrollanten en medelålders ståltant i rosa kofta och ondulerat, rakpermanentat hår! Hon och hennes kontrollsystrars i princip enda uppgift verkade vara att försäkra sig om att man EJ medförde något som var “electrical” in i Etiopien. Trots hennes nit och stora allvar fick vi igenom två elgitarrer och en elbas med tillhörande förstärkare under den genomfalska benämningen “Acoustical” men hon tog synten i beslag under triumfartade former “THIS ELECTRICAL, WE KEEP THIS”!
    Vi gjorde några fumliga försök att få förklarat för oss på vilket sätt en Casio-synt kunde vara ett hot mot rikets säkerhet, vi fick aldrig klart för oss vad de var rädda för men det räckte uppenbarligen med att den var elektrisk!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *