Det känns hopplöst

Susar iväg till torget för att köpa lite småsaker som vantar till Lilla Larsson (sista paret försvann på dagis idag) och en viss sorts frysta grönsaker till middagen jag har planerat.

Susar mellan macken och affärerna, vill hinna hem och fixa middagen innan det blir alltför sent.

Allt flyter på, maten också. Jag har gjort den här enkla gratängen förut. Den är god och smidig att göra.

Fast inom mig vet jag.

Det kommer att bli strul.

Legolas är besvärlig med maten och när det gäller kladdiga saker är han extremt känslig. Men han ska lära sig. Jag har bestämt mig. Det sitter i skallen och han måste någon gång mjukna. Jag tycker mig ha provat det mesta och tagit lärdom av Lisas erfarenheter, som jag skrev om här.

Men idag är det tvärstopp. Han vägrar först hårdnackat att ens smaka på maten. Han petar ut kasslerbitarna och äter dom, sedan är det stopp. Inte förrän jag hotar med totalstopp för både PlayStation och Wii, tar han lite pasta.

Sen är det stopp igen.

Tjat, tjat, tjat.

En tugga till.

Tjat-tjat-TJAAAT!

En tugga till – och då händer det: den vänder. 

Han klarar det inte. En del av maten kommer upp. Det är en ren reflex. Detta har hänt en gång förut, men då var det en paj med äggstanning. Den här gången är det helt vanlig pasta, som han ätit tonvis av i sitt liv, med lite ost på.

Jag klarar knappt av detta, det är på vippen att jag faller i gråt där vid köksbordet. Vad i Herrans namn ska man göra?  Legolas gör sig några smörgåsar, resten av familjen sprids för vinden. Själv sitter jag i ett bottenlöst hål av depression. Jag känner mig helt obegripligt ledsen och sitter länge, länge med ansiktet begravt i mina händer.

När Lille Legolas ätit sina smörgåsar, undrar han försiktigt varför jag bara sitter sådär. Jag säger att jag är ledsen, att jag tycker det är jobbigt när det blir såhär. Säger att jag undrar om han verkligen tycker att det var så äckligt, eller hade han bestämt sig innan?

Vi pratar en stund, han förklarar hur han känner och jag tror jag kanske förstår lite grand. Jag förklarar för honom hur jag upplever situationen, och han förstår också lite grand. På något konstigt sätt har den här eländiga historien ändå lett till något positivt. Vi har närmat oss en liten bit.

Det gör mig inte glad och lycklig. Men kanske lite mindre deprimerad.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

4 thoughts on “Det känns hopplöst”

  1. Ungefär detta hände när jag en gång tvingade en mig närstående elvaåring att smaka på kantareller. Hulk, bara. (Lite som Zidane.)

    Elvaåringen är nu femton, men äter fortfarande blott sådant som inte smakar något medan de andra smofsar allt från räkor till kronärtskockor. Och sedan den famösa kantarelldagen trugar jag ingen.

  2. Jobbiiiiigt! Finns det inga experter på sånt här, typ läkare? Han kanske är allergisk mot något? Eller har fått en hang up och behöver gå på hypnos? Eller så växer det bara bort. Eller så lever han på mackor resten av sitt liv. Men det går ju också faktiskt.

  3. min femåring gör sådär. spyr vid maten. Dels har han nog väldigt känslig/trång hals, men han är dessutom så lättäcklad. Och jag tycker att det är frustrerande och äckligt, särskilt när det är vanlig snäll mat som BORDE gå…. Jobbigt.

  4. Oj, vad jobbigt. Jag gjorde allt fel i början när jag skulle få Johans ungar att äta bättre. Jag är inte så bra på så små barn men det här är vad jag läste mig till.

    Jag tror grejen är att låta honom äta själv vad han vill och inte göra mackor. Mackor kan han få en timme senare om han är hungrig. Men inte istället för maten vid bordet.

    Håll maten ren och kladdfri. Separata ingredienser i munsbitar. Minde grytor och röror tills ni fått ordning på det hela. Gärna flera sortsgrönsaker: en litenskål med majs eller ärtor. Morotsbitar etc.

    Och undvik att ge honom makten över dig. Om barnen märker att de kan bestämma vid matbordet gör de det. Ställ fram grejorna framför honom och låt honom sköta allt själv. Prata inte om maten utan ät själva och ha trevligt. Prata med honom och gör middagen till en trevlig stund.

    Lätt att säga när det inte är ens egna ungar. Räkna med att det tar tre månader innan det ger resultat.

    Ibland när vi serverar ungarna något nytt och konstigt slutar det med att jag får steka ägg. Men de smakar alltid och gnäller aldrig. Och de gillar helt olika grejor. De tycker att det är kul att prova nya saker även om de inte gillar det.

    Din unge är supersmart: varför ska han äta nya konstiga, kanske farliga saker när han kan få mackor som han VET att han mår toppen av? Att vara petig med maten har ett överlevnadsvärde.

    Han uppvisar FÖRMODLIGEN (jag har inte sett det) ett friskt beteende så oroa dig inte.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *