Alice firar tre år och minns sitt första inlägg om svartsoppa. Jag måste förstås gratulera, i hennes sällskap är jag en nybörjare med bara dryga året. Fast jag kollade precis min statistik, och såg att jag börjar närma mig tusen inlägg…

Men nu halkade jag visst på sniskan. Jag skulle ju skriva om blod. Det passar väl bra, även om den riktiga halloween-dagen faktiskt inföll igår?

Alice skriver lyriskt om svartsoppan och jag bara önskar att jag någon gång skulle kunna njuta denna rätt, som säkert är fantastiskt god.

Men det går inte.

Jag växte nämligen upp på en gård, där det emellanåt slaktades till husbehov. Vi flyttade dit när jag var i tioårsåldern, och jag glömmer aldrig den där gången jag kom hem från skolan och som vanligt gick ned i källaren där jag hade mitt rum.

Redan när jag öppnade dörren till källartrappan anade jag oråd. Doften som slog emot mig var… obeskrivlig, är nog det snällaste jag kan säga. Tjock, kväljande och söt är nog mer korrekt. När jag kom nedför trapporna möttes jag av ett gäng hinkar utställda på golvet.

Jag visste att det hade slaktats, och det tog inte lång tid att fatta vad den mörka vätskan i hinkarna var. Sedan den stunden är det tvärstopp med blodpudding och dylika ting för min del. Så även för svartsoppa.

Det är lite sorgligt på ett sätt. Men jag är i alla fall nöjd med rubriken till det här inlägget.