Med risk för att få en skur av rutten frukt i nyllet, vågar jag mig på ännu ett inlägg om Streetfood. (Snart kan jag nog skicka en räkning…)
För nu har Xtian varit där. Läs här vad han tycker. (Du får en bit av Melker Anderssons nya plejs på köpet.)
Dessutom sprang jag på min mycket gode vän Pelle Rebell i affären igår. Han hade varit med sin fru, Rockfröken, i Stockholm för att lyssna på farbröderna i Rush när de lirade i Globen. Som tågresenär hamnade även han utanför Streetfood.
“Jag funderade på om jag skulle gå in, men jag var alldeles för mätt!”, konstaterade han, som alltid varit en vis man.
Nu ska jag aldrig mer skriva om Streetfood.
Jag lovar.
Kanske.
Fast jag fattar inte vad som är den stora grejen med allt det där. Är det markus Samuelsson eller maten?
Ingen verkar ju direkt hjula ut över maten. Bara orden genuin gatumat från flera länder får mig att ana att näe. Genuin gatumat äter jag på gatan i Indonesien.
Jag kan förtydliga lite – jag tyckte det var riktigt gott och bra smaker. Och betalar gärna för iallafall pizzan. Har inte riktigt klart för mig storleken på vissa portioner så då blir det kanske lite tveksamt. Men. Med bra smaker och bra råvaror och ingredienser så blir du ju mätt längre, så den rena ekonomiska diskussionen kan ju lätt bli lite konstig. Äta en 15 spänn billigare meny på Donken o vara hungrig efter en timme – eller äta en lite dyrare meny på Streetfood och vara nöld lite längre.
Ombyte förnöjer och jag älskar ju båda “sidorna”
Jessika: tycker oxå det är en massa snack kring Marcus. Däremot har jag inget emot “genuin gatumat” för det är ju Marcus beskrivning av vad han har försökt sätta ihop på Streetfood. Och ja, jag skulle hellre äta genuin gatumat “på plats” men det blir dyrt om jag skall åka över hela världen själv för att äta “riktigt genuint”…
Jo, men vad är grejen med att kalla det just GENUIN gatumat hela tiden?! Jag menar, jag är matnörd, jag äter whatever typ men jag är en aning allergisk mot ordet genuin.
Man kan ju kalla det pizza si eller så och så räcker det väldigt långt, i varje fall hos mig. Som bra mat betraktat.
Och jag instämmer i att resor till Indonesien är dyrare än en tågresa till Stockholm C. Men jag vet fortfarande inte om det låter så lockande med genuin streetfood oavsett om det har Marcus Samuelssons stämpel på sig eller inte. Jag behöver nog testa på plats.