Lilla Larssons treårsdag gick som på räls. Hon älskade sina presenter och och hade jätteroligt med jämnåriga kusinkompisen Gubben Gran.
När hon kravlat i säng parkerar IT-mamman framför datorn och jag framför TV:n. Sverige vinner komfortabelt med 3-0 och en EM-plats är nu inom räckhåll.
Matchen tar slut och Magic och Legolas kryper i säng efter de vanliga protesterna. Medan IT-mamman sitter på Magics sängkant slår jag mig ned i fåtöljen med senaste numret av Internetworld. Sitter och funderar på om jag ska ta ett glas vin till.
Livet känns ganska pärrfäckt.
Jag hör gnäll från Lilla Larssons rum och går till hennes dörr. Tyst. Där kom ett litet gnäll till – hon drömmer nog.
Då.
Plötsligt händer det.
Det omisskänniga ljudet av en kaskadkräkning. Jag sliter upp dörren, rusar in och möts av en laddning till. Sedan utbryter sedvanligt kaos, men femton minuter senare sitter jag med en sovande Larsson i knät. Jag tillbringar natten på en madrass på hennes golv. Försöker sova, men rycker till så fort hon rör sig. Känner även efter om jag själv kanske mår lite illa? Det blir inte mycket sömn.
Idag är Larsson precis som vanligt igen. Har druckit, ätit lite grand och kissat den vanliga morgonskörden på en dryg liter. Hon är glad och leker att jag är Efraim Långstrump och hon är Pippi (ibland med kanonfina Pippi-peruken som hon fick av faster Ozzy igår).
Jag fattar ingenting.
Men jag minns när Magic fyllde tre, han kräktes också på kvällen, men hade då frossat mazariner, pannkakor, tårta, bullar, godis och annat sockeråfett i en mängd som hans lilla kropp knappast tålde. Det var också en pärrfäckt avslutning.
Happy birthday, typ.