Bakom kindbenet, närmare bestämt. Det är en knöl som ibland svullnar upp och täpper igen bihålan. Då gör det konstant ont och jag blir yr.
Som nu, till exempel.
För ett antal år sedan utreddes saken av läkare som röntgade mitt huvud och stack upp lampor och tittmojänger i min ena näsborre.
“Polypös slemhinnesvullnad”, blev utlåtandet.
“Jaha”, sa jag. “Opererar man bort en sån, eller?”
“Normalt sett inte. De kommer ofta tillbaka igen. Vi avvaktar och ser vad som händer”, svarade dokton, som redan hade ena benet utanför rummet. Det var sista gången jag såg honom, och “polypösen” som vi skämtsamt brukar kalla den, har givit mig återkommande problem, men inte så svåra att jag orkat söka vård.
Förrän nu.
Jag tror det är dags för nån av lobotomi. Det lär inte bli värre, i alla fall.
Bättre att söka en gång för mycket än en gång för lite..
Som sagt: Sök en gång för mycket. Tjata, gnata, se till att få diagnos, eller knölen bortopererad. Jag har en kompis vars bror är döende i hjärntumör. Det är inte vackert.
Jo, jag ska nog försöka ringa imorrn. Vi får se.
Vadå vi får se… du ska ringa… därmed pasta… öh basta 😀
🙂 Natti
Stackars stackars! Jag har lång och tråkig erfarenhet av bihåletrams som du ska slippa läsa om i en kilomterlång kommentar…
Bara ett par tips! Jag brukar koka koksalt och hälla det ljummen in igenom näsan, dra upp och snyta ut (baltigt till tusen, utförs helt över handfatet) och så håller jag på så där tills halva hjärnan är ute.
Ett tips till! Mellan tummen och pekfingret – långt in i det mjuka – finns det akupunkter som man kan trycka hårt och länge på. När det gör riktigt ont är det rätt! Tro’t eller ej – jag har lyckats bli av med var i bihålorna på de här två sätten många gånger. Senast nu i veckan…
Slut från trollkonan
Ossj. Inte visste jag att du hade såna kunskaper. Jaja, så länge jag slipper dricka fladdermusblod, så kan det väl vara ok.