…den är helt omöjlig att äta i bilen. Det är nog Max godaste burgare (inte för att jag äter där så ofta, men ändå) och när jag stannade till i Partille idag på vägen hem från Herrljunga, så kunde jag inte stå emot.
Mitt i trafikinfarkten som kallas Olskroksmotet ångrade jag mig djupt. En stor kladdig grönsak föll majestätiskt, nästan i ultra-rapid, ned från hamburgaren och landade med ett plask på mitt lår. Jag hade dressing i ansiktet och över hela händerna, samtidigt som jag med solen rakt i nyllet försökte manövrera min lilla British Racing Green mellan polska lastbilar och trötta pendlare.
Så nu måste jag lägga in en tvätt.
Men du. Burgare tillhör ju kategorin förnedringsmat så det skriker om det. Så illa som tacos är de inte men de är helt i klass med kebab. Äta burgare vid ratten — borde du inte veta bättre?
För övrigt gillar jag ordet trafikinfarkt. Även om jag kan just Oslokroksmotet rätt väl.
Förnedringsmat? Jag vet inte, jag tycker det kan vara riktigt gott någon gång ibland. Och som sagt, Frisco är en höjdare. Men inte bakom ratten – och definitivt inte i Olskrocks-motet.
Termen förnedringsmat är jag inte bekant med. Fast det borde jag kanske vara efter tolv år i detta gebit…
Förnedringsmat är en term som jag hittat på själv och som betecknar föda som inte går att få i sig utan att den ätande mer eller mindre… ja, förnedras. Av kollapsande tacoskal, utklämd hamburgerdressing, drällande lök- och salladsslamsor, drypande tzatziki eller vad det än vara månde. Det säger noll om smaken på maten; syftar endast på intagets besvärlighet.