Åkej, håll för näsan nu

…för nu ska vi ned på lite djupare vatten.

Jag var rätt trött när jag kom hem från bouppteckningen igår, och mäktade bara med en liten ytlig återgivning av kvällens begivenheter.

Det brukar i och för sig vara ganska ytligt här. Men nu läser jag vad min syrra skrivit. Och vad Peter skrivit. Och det river upp en massa bottenslam. Så nu bryter jag en gammal vana och blir lite mer personlig. Hoppas du inte misstycker.

Jag upplevde samma bisarra känslor som syster Ozzy igår kväll. Kanske känner jag vissa saker lite tydligare, för jag var fyra år äldre när vår pappa dog och allt ställdes på ända. Samtidigt vet jag att jag kunnat ta mig igenom vissa saker och lägga dem bakom mig.

Till exempel den paniska och irrationella skräcken som förföljde i många år efter att jag bildat familj.

Min farfar dog när barnen var små. Min pappa dog när barnen var små. Den statistiska risken för att jag skulle råka ut för samma sak borde vara mycket liten. Men den mänskliga hjärnan är inte så bra på att tänka så, och vill hellre se mönster i det som händer. Mönster som i hjärnan blir omöjliga att bryta, och utvecklas till mentala monster som tittar fram under sängen när man minst anar det.

När man får egna barn finns det en känsla som överskuggar allt annat: Jag ska skydda dem. Inget får hända dem. Det är mitt ansvar. I mitt fall har denna känsla besudlats av skräcken för att jag skulle ryckas bort och inte kunna finnas där för dem.

Jag har lagt det där bakom mig nu och lärt mig leva i nuet.

Men gårdagens händelser blev ett besök i dået. En glädje över att träffa människor som jag tycker mycket om, skam över att jag varit så dålig på att hålla kontakten. Människorna är intimt förknippade med min pappa, och då kommer den tillbaks, den där känslan som förföljde mig under hela min uppväxt: varför fick jag inte ha honom kvar?

Den känslan fanns alltid någonstans.

Som en ful matta på golvet i ett vackert rum.

Så länge jag höjer blicken, slipper jag se den. Behöver inte tänka på den. Men den finns alltid där ändå.

Och det gör han också.

Min pappa.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

5 thoughts on “Åkej, håll för näsan nu”

  1. Tjena Stellan, tack för dina ord hos mig!
    Som du säkert vet så är det bara uppåt och framåt som gäller! Ibland hamnar vi i bakåttiden och måste fixa det som måste fixas. Verkar som om du och syrran Ozzy fixar det, tillsammans. Det är bra! 🙂

    Take care mannen och på återhörande!
    /madison

  2. Det finns ju ofta anledningar till varför det blir på ett visst sätt eller inte i samband med förluster. Man tar itu med lite i sänder, i den takt man orkar med det. Det kan ta en hel livstid att komma dit. Jag tror inte att man accepterar förluster fullt ut, men man lär sig leva med det. Att man inte ser vad en förlust har inneburit för än förrän det nästan är i stort sett för sent att bearbeta den. När jag orererar runt om varför så brukar en vän stillsamt påminna mig om att allt i tillvaron hade varit lättare om om inte fanns.
    Man gör så gott man kan, är vad jag försöker säga. Och det är väl bra att du har kommit hit än ingenstans.

    Några släktingar inser nu, på ålderns höst, att saker och ting faktiskt var rätt eländiga. Och jag förmår inte säga att nej det var inte så jävligt för det var det faktiskt så vad de nu behöver i lindring är ingenting jag kan ge dem. Eller andra heller som råkade stå framför stridsvagnen och blev mosade.

  3. Om inte om hade funnits… det är så mycket som handlar om det. Hade du varit lyckligare? Förmodligen. Men det finns inga garantier. Något annat av samma magnitud hade kunnat ske. Eller så hade din pappa kunnat drabbas på något sätt som gjort honom till en far som inte var den du saknar nu idag.

    Däri ligger förresten en annan nyckel: den vi saknar, som mist en far eller någon annan nära anhörig, är en bild av den verkliga personen. Som givetvis alltid framstår som mer fantastisk och betydelsefull för oss, än han/hon i själva verket någonsin skulle kunna vara. Trots att våra föräldrar är av omätligt värde, warts and all, så finns det inga idealmänniskor.

    Du kanske har genetiska dispositioner som du behöver vara uppmärksam på (bukfetma är rent livsfarlig!), men du lever också ett annat liv än generationerna innan. Du håller dig i form, går på spinning, jobbar med hus och trädgård. Du är medveten om risker och faror som var helt okända när din far och farfar levde, och läkarvetenskapen vet saker idag som var science fiction då.

    Vi lever varje dag med risken att drabbas på något sätt, som för resten av livet får oss att ställa frågan “om inte om hade varit”. Varje gång jag vaknar på morgonen står jag inför faror och risker hela dagen lång. Bara att ge sig ut i trafiken är en daglig lek med döden – tänk om flyget hade haft samma olyckssiffror!

    Men även de små vardagliga sakerna kan förändra våra liv. Thomas Fogdö var professionell utförsåkare, men det var en trivial transportsträcka som tog hans kropp. Christopher Reeves – Stålmannen, for crying out loud! – var väl närmast född på hästryggen, men det hindrade inte honom från att bli avkastad och totalförlamad. Göran Kropp cyklade till Himalaya genom livsfarliga länder och besteg Mount Everest utan syrgas, men det var en trasig ögla under en mycket enkel träningsklättring som tog hans liv.

    Om inte om hade varit.

    Men nu finns om, och vi kan inte komma undan det. Ändå tar vi riskerna, varje dag. Varför? För att livet helt enkelt är så fantastiskt underbart, att vi måste försöka njuta av det och leva det fullt ut så länge vi kan.

    Tids nog möter vi alla samma öde, men frågan är vad vi gjorde med den tid som blivit oss utmätt fram tills dess.

    Det är det enda som blir vårt eftermäle.

  4. Det är väl just det där med bilden som gör frustrationen så stor. Men vet inte ens vad man saknar. Det är bara som ett stort hål.
    Jag vet inte om det finns DNA-problem i mitt fall. Pappa dog i en olycka på jobbet och farfar fick cancer. Fast läkarna trodde det var magsår…

  5. Jag har faktiskt inga kloka ord att komma med här, hur beskäftig jag än brukar vara, men vill ändå säga att personliga anteckningar som den här på inget vis gör din blogg mindre läsvärd. (Utan tvärtom, nämligen.)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *