Pausblogg: Shrekburgare och strömkabel

Sitter mitt i stridens hetta. Idag är dagen D. D som i Detaljer. Inte min starka sida, men det är bara att hugga i. På dagen nio år efter att vi gav ut vårt första nyhetsbrev, lanserar vi Foodwires nya sajt. Myriader av små detaljer ska fixas ända in i sista stund.

Trots det tar jag nu en bloggpaus. Detta är alltså pausblogg.

Tänkte berätta om ytterligare en sak jag glömde igår, nämligen strömkabeln till min dator. Därför slocknade min värld oväntat när jag satt på mässans presscenter tidigare idag. Som tur var fanns lånedatorer, men ändå.

Listan över saker jag glömde under torsdagen ser ut såhär:

  • Min plånbok
  • Att kolla att jag hade pengar så det räckte på mitt busskort
  • Att se till att jag hade kontanter i min plånbok, ifall busskortet inte räckte
  • Att jag bara skulle åka till stan (vrålåk hem), varför det inte behövdes så värst mycket kontanter
  • Att jag kunde norpat lite skrammel ur IT-mammans plånbok och då hade kontanterna räckt
  • USB-kabeln till min kamera
  • Strömsladden till min dator
  • Min hjärna
  • Och säkert nåt mer – som jag redan GLÖMT

Hursomhelst. Allt ordnar sig till sist, och som en värdig avslutning på dagen for jag till den alltid lika vänlige Mr T, som driver tre McDonald’s-restauranger i Göteborg. Han hade bjudit in mig för att testa lite nyheter.

Jag var gatans kung, bör tilläggas, eftersom jag färdades i nya vrålåket:

(Foto: IT-mamman)

Bilens färg är kulörernas kung: British Racing Green. Need I say more? På bilden är hela familjen instuvad i bilen. Utom IT-mamman, hon fick inte plats utan parkerade bakom kameran istället.

Även nyheterna på McDonald’s går i grönt för närvarande. Lanseringarna görs i samband med releasen av Dreamworks film Shrek den tredje.

Störst och först är därför burgaren Hot ‘n Green. En 150-grams jätteburgare med mixsallad, BBQ-majonnäs och kryddad med piri-piri. Detta är motorn i kampanjtåget, och den produkt som kedjan förväntar sig att sälja mest av.
Den är överraskande god. Först väller den sötkryddiga BBQ-majonnäsen fram. Men precis när den hotar att ta över hela showen, rullar en angenäm hetta upp från piri-piri-kryddan. Nu är vi på McDonald’s så begreppet “hot” ska tas med en nypa salt – vi är inte i närheten av två chilis hos den lokala thai-restaurangen.

Men ändå – överraskande gott. Jag kan tänka mig att äta den igen, helt klart.

Testobjekt nummer två: Chicken Provence. En bit friterat kycklingkött av samma typ som återfinns i McChicken. Det är alltså en slags burgare av pressat kycklingkött, och inte det som normalt kallas kycklingfilé, det vill säga från kycklingbröstet.

Att smaka Chicken Provence efter Hot ‘n Green blir en liten besvikelse. De olika komponenterna som ska ge smak här, tomattapenade och en skiva Philadelphia, känns en aning mesiga. Philadelphia är något som jag gillar skarpt, men den når liksom inte riktigt fram här. Det är lite grand som svenskarnas insatser i friidrotts-VM. Man hoppas på mycket och sen blir det… Sådär. Chicken Provence är ok, men den känns som en fjärdeplats: visst, det är jättebra. Duktigt. Men det var ju en medalj vi ville ha.

Hann även med att testa en tredje produkt, en produkt som dessutom enligt Mr T säljer riktigt bra: Hot Wings. Kryddade kycklingvingar, ett tilltugg som säljs för en tia tillsammans med en värdemeny eller för sig själv för femton kronor. Även här talar vi “hot” på McDonald’s-vis. Det är en väl avvägd kryddning av barbecue-typ, en ganska rökig smak som sitter i paneringen. Hettan kommer smygande, men går aldrig på knock. Ett roligt litet tilltugg som passar utmärkt under en kampanjperiod. Vingarna kommer säkert tillbaka, men kommer knappast att bli ett permanent inslag i McDonald’s meny.

Well. That’s it folks. Nu ska jag dyka tillbaka in i detaljernas underbara värld.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *