Egentligen har det vari en rätt hopplös dag. Stressen from hell, typ.

Delvis orsakades denna stress av att gymmet där jag tränar flyttat ett pass. En halvtimme.

Jamen, det är väl skit samma?

Tycker du, ja. Jag ska inte tråka ut dig med detaljer, men jag kan bara konstatera att en halvtimme åt fel håll kan sabba en dag i mitt liv. I alla fall om den halvtimmen samarbetar med en massa människor som hela tiden ringer och mejlar mig om saker jag måste fixa på en gång. Allt blev sinkat och osynkat och tvärs över hela sörjan vilade en malande migrän.

Så, framåt eftermiddagen ringde det plötsligt på dörren. Jag öppnade, och utanför stod Mr. Racing (jag kallar honom så, för han har haft några rätt coola jobb i den amerikanska bilindustrin), hans son och en kompis.

“Hej, vill ni komma ut och spela fotboll?”

Begreppet “ni” innefattade Magic, Legolas och mig själv. Jag tittar på dem genom de där blåa fyrkantiga migränmolnen som seglar framför ögonen. Min hjärna maler långsamt. Jag är ju killarnas fotbollstränare och kan svårligen neka.

“Jag kommer om en liten stund”, svarar jag och skickar ut mina söner i förväg.

Sedan velar jag runt en stund inne i huset som ett vilsekommet ufo med styrdatorn på tomgång – tills IT-mamman påminner mig om att jag lovat gå ut och spela fotboll.

Så då gör jag det.

Nu, några timmar senare, kan jag meddela att spontanfotboll är medicin. Det är troligen lösningen på världens problem. Vi spelade bara nån halvtimme, men jag blir nio på nytt och minns hur vi spelade på grusplanen i villaområdet där jag bodde. Vi spelade tills det var så mörkt att vi knappt hittade hem.

Idag är det “de vuxna mot barnen”, det vill säga Mr. Racing och jag mot fem vesslor av varierande storlek. De spöar oss och blir så lyckliga.

Det blir jag med.