Det är som en drog.
Man tänker nej. Den här gången ska jag inte. Jag behöver hugga ved, vika tvätt, skriva artiklar, plocka ihop papper till revisorn, kanske blogga lite…
Stopp.
Hold it right there (som Kishti hade sagt, med bred amerikansk accent).
Jag försakar min blogg. För att se medelmåttor och blåbär förödmjukas, för att se ett par eventuella stjärnor ta sina första steg på estraden.
Need I say more? Jag är fast.
jag är också fast, och dessutom hemsk nog att tycka att de första uttagningarna är roligast, när allt möjligt folk och fä är där. Alltså inte sen, när det bara är skönsjungande kvar, utan först, när de sjunger som mest illa. Jag kan inte låta bli att tycka att det är kul…