Vit helg och ett orosmoln

Jag rörde inte min dator på 48 timmar. Det gick faktiskt riktigt bra, eftersom vädret var ok och jag hade ett litet byggprojekt att roa mig med. Samt diverse träningar, matcher och annat trevligt.

Därför har det förstås inte blivit några blogginlägg. Förrän nu.

Den vita helgen är inte mycket att orda om, den avslutades på ett lysande sätt när mina killar i West Ham (utan avbytare) krossade Juventus med 10-2. Och nu pratar jag om knattefotboll – inte Champions League och sånt där vuxentrams.

Starten på veckan innehöll dock ett orosmoln. Det såg ut ungefär som på bilden härintill, även om den inte föreställer de som var direkt inblandade:

crying_girl.jpg

Lilla Larsson, som alltid varit en sådan dagisfantast, blev plötsligt klängig och ängslig när jag skulle lämna henne imorse. Jag intalar mig att det beror på att vi möttes i dörren av en gråtande flicka som just skilts från sin pappa under stor klagan.

Men jag har märkt att hon långsamt blivit lite avståndstagande mot en av fröknarna, och just denna fröken var ensam på avdelningen när vi kom imorse. En ung tjej som är jättesnäll och glad, jag förstår ingenting. Som tur är har vi dock en gammal bekant, Prästfrun, som börjat jobba på Lilla Larssons nya avdelning. De har fått bra kontakt, och idag kom Prästfrun till min undsättning.

Jag satt med en snyftande Larsson i knät, och förklarade så pedagogiskt jag kunde:

“Jag måste åka och jobba nu, förstår du. Så kommer jag och hämtar dig sen i eftermiddag, och du kan leka med dina kompisar och ha jättekul!”

“Nää. Jag vill sitta hos dig och mysa”, hulkar hon och lägger sitt huvud mot mitt bröst. Detta blir jobbigt.

“Ja, fast ju längre jag sitter här, desto jobbigare blir det när jag ska gå sen”, svarar jag.

Nu rycker Prästfrun in, hon har precis hängt av sig jackan och uppfattar snabbt situationen.

“Det är bättre att du kommer till mig, så kan vi gå och vinka”, säger hon och lägger rabarber på det snyftande lilla paketet.

Det här har jag varit med om många gånger förr. Fast aldrig med Lilla Larsson. Men jag vet att det där var min stickreplik, så jag försvinner i ett moln av rök. På med skorna, ut genom dörren och förbi fönstret där Prästfrun och Larsson står.

Jag vinkar medan jag går förbi. Mina mungipor är uppe vid öronen. I min mage – en klump av is. Fast jag vet att hon glömt detta innan jag kommit nedför backen med bilen, så skär det i mig. Jag kämpar mot reflexen att springa tillbaka och hämta henne så att vi kan sitta hemma i soffan och mysa hela dagen. Det går ju inte, och detta är en fas som alla barn går igenom. Men ändå: Aj hejt itt!

Hoppas det går bättre imorgon.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

8 thoughts on “Vit helg och ett orosmoln”

  1. Min vän……detta är en fas ALLA FÖRÄDRAR går igenom….och det är som det skall vara att ni inte vill lämna varandra, det ÄR ett trauma för både lilla Larson och dig, så dina känslor är helt i sin ordning, vi skall inte vilja lämna bort våra barn och de skall inte vilja bli lämnade! “its that sticky stuff they call love”!

  2. Ajje! Det gör ont i ett fastershjärta! Men, så småningom kommer väl också fasen då hon inte vill åka hem utan vara kvar på dagis.

    Jag antar att vår kära moder upplevde samma sak när vi var barn. Men, i mitt minne var det alltid dödsball på dagis. Så Lilla Larsson kommer nog inte ha några framtida traumaminnen av detta.

    Fast aj. Ändå. Jag förstår dig såååå. Även om jag själv aldrig fått “glädjen” att lämna in något gråtande barn på dagis. Än.

  3. Åh, dessa lämningar … vår lilla minsting var ett fruktansvärt monster på morgnarna som vägrade precis allt. Som tur var hade vi dagis tvärs över gatan eftersom vi ofta fick bära henne dit gallskrikande i pyjamas. Där väntade vår räddare fröken Mats som utan vidare spisning tog det ursinniga flickebarnet under armen och gick in till soffan och läste saga. Självklart blev hon knäpptyst direkt. Detta var rutin under långtid. På eftermiddagarna var det likadant fast tvärtom.

  4. Det konstiga är att hon varit så grymt problemfri på detta område ända tills nu, när hon ått på dagis i över ett år.
    Mellanbrorsan Legolas var betydligt värre. Han grät och grät. Och när man kom och hämtade, stod han innanför grinden och tittade efter bilen med sina stora, ledsna hundögon. Dessutom åt han nästan aldrig på dagis, så det var raka vägen hem till spisen. För IT-mamman, alltså.

  5. Usch ja, det påminner mig om en av orsakerna till att det är maken som får sköta lämningarna. Fast störstebror hade en period när han påbörjade tårafloden redan hemma vid påklädning av ytterkläderna. Det är hemskt, även om de sen vägrar gå hem och blir lika arga och ledsna för att man släpar iväg dem från det underbara dagiset, med de roliga kamraterna, leksakerna och fröknarna. Hoppas att det går över snart för lilltösen, det gör det i och för sig alldeles säkert.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *