Oh jä

Ännu ett gubbgäng återförenas, och nu snackar vi inte vilket gubbgäng som helst. Äntligen, säger jag, som alltid ansett att Van Halen aldrig varit detsamma utan David Lee Roth bakom micken. Hoppas bara att allt går vägen, sist jag hörde om David Lee Roth körde han ambulans i New York.

Men nu kan jag inte hålla mig, faktiskt: Det blir lite nostalgi igen.

Första gången jag såg Van Halen var på Råsunda i Stockholm. -85, tror jag. Det var i alla fall första upplagan av Monsters of Rock, denna gången med Mötley Crue, AC/DC och Van Halen. Jag var femton bast och åkte en buss med ett gäng stupfulla hårdrockare från Munkedal. Vi var alla medlemmar i den numera avsomnade föreningen Sector of Heavy Metal, vars främsta syfte var att ordna resor till olika hårdrockkonserter.

Det mest påtagliga minnet av resan var en norrman som fanns med på bussen. Han var mest berusad av alla, och stack ut med sin tämligen normala klädsel. Han hade varken jeansjacka eller skinnpaj, och inte ett endaste nitbälte. Tänka sig. Ingen visste riktigt hur han hamnat på bussen, allra minst han själv.

I samband med en pissepaus nånstans på Västgötaslätten drabbades norrmannen av delirium och försökte rymma. Bussen hade lämnat Uddevalla aptidigt på morgonen, och nu började solen så smått krypa över horisonten. Alla vet ju att vi hårdrockare egentligen är hemskt snälla, och trots den höga graden av berusning kände alla ett stort ansvar för den stackars norrmannen.

Han måste alltså hämtas in igen, så rymningsförsöket utlöste en vild jakt genom skaraborgska sädesfält. Detta var nog i augusti, för säden var rätt hög. Det tog en bra stund att hitta norrmannen, som helt sonika säckat ihop i en rågåker. Han var omöjlig att väcka till liv och fick i princip bäras ombord på bussen, där han stjälptes av på ett säte. Där låg han och sov som en sten resten av resan.

Övrigt minnesvärt var förstås AC/DC:s vansinniga röj, även om jag själv åkt med mest för att höra Van Halen. Vilket inte var någon njutning, för någon illasinnad person hade strax innan de gick på smugit upp till mixerbordet och vridit på alla möjliga rattar. Ljudet var fullständigt katastrofalt under de första tio minuterna, och jag minns tydligt hur jag tittade upp i ljudtornet där den förtvivlade teknikern slet sitt hår.

Vad som hände med norrmannen? Han sov hela vägen hem också, och var inte i någon vidare form när vi var tillbaka i Uddevalla…

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

One thought on “Oh jä”

  1. Fan,va kul och läsa om. Var också med. Vilken nostalgi! Normmannen kommer jag faktiskt ihåg än i dag och Van Halens dåliga ljud. Så mycket bas att skosnörena gick upp.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *