Nostalgi igen – fast i flytande form

Fick ett mejl från Anton, som tyckte att jag kunde skriva en rad om sajten Cherrycoke.se. Där pågår en namninsamling med syftet att få Cherry Coke tillbaka i svenska hyllor. Och det klart att jag ska skriva om det. Tack för tipset, Anton!

bild-11.pngPersonligen kommer jag nog inte att skriva under. Jag minns att Cherry Coke fanns på den svenska marknaden under en kort period i min barndom, och jag tyckte faktiskt att den smakade apa. Jag köper mycket sällan cola, men om jag blir tvungen att välja vill jag helst ha Pepsi.

Som en liten miniresearch kollade jag in den utmärkta cola-bloggen Fulcola, och upptäckte där att det även pågår en namninsamling för att få tillbaka Vanilla Coke. Det uppropet hittar du här. Tyvärr skriver jag inte på här heller, för vaniljcolan är enligt mig ännu värre än Cherry Coke. Jag är dock helt för valfrihet, så jag önskar vanilj- och kärsbärscolafantasterna lycka till.

Den här typen av kampanjer dyker upp med jämna mellanrum, och har kanske mest förekommit i glassvärlden. Den mest kända kampanjen är nog den för GB:s Hallonsplitt, vilken drogs igång av artisten Niklas Strömstedt. Jag har en känsla av att nostalgi är en underskattad faktor hos många livsmedelsföretag, även om GB på senare tid tycks ha satt i system att rota fram gamla nedlagda glassorter och ge dem en kort revival. Just nu är det Top Hat som är på tapeten.

Under ungefär samma period som körsbärscolan såldes i Sverige, såldes även en annan läsk som jag minns med betydligt större kärlek: Dr. Pepper. Den har jag inte sett på länge, men den finns förstås i andra länder.

Min barndoms nostalgidryck är nog annars saft i olika former, mest morsans hemkokta vinbärssaft. Eller den riktiga höjdaren, björnbärssaften, som tyvärr inte förekom lika rikligt. Ett annat tydligt saftminne är från min mormors hus, där jag vistades mycket: Hon hade alltid Björnekullas apelsinsaft i skafferiet. En flaska med en nallebjörn med kockmössa, har jag för mig. Jag minns också att mormor nästan alltid blandade för stark saft. Jag tror hon själv gillade den bäst så, men jag fick späda med vatten för att kunna dricka.

Jag minns också läsk med den där hopplösa korken där man drog i en metallflik. När man drog i fliken skalades liksom en remsa bort i ytterkanten så att man kunde öppna flaskan. Man skar sig ofta på metallen, men inuti fanns en rund korkbit som man kunde hålla fast med tummen och pekfingret på ett särskilt sätt, samtidigt som man kupade handen. Sedan slog man till med andra handen mot öppningen på den kupade handen, och då flög korkbiten iväg med ett kraftigt ploppande ljud. Man var lättroad på den tiden.

Nu har jag snöat in helt på nostalgi, så jag ber dig om hjälp igen: Nostalgidricka, tack! Klicka på kommentarlänken och berätta vad du drack som barn. Och om du missade det förra inlägget om nostagligodis, kan du väl fylla på med dina barndomsminnen där också? Snälla?

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

14 thoughts on “Nostalgi igen – fast i flytande form”

  1. Vem behöver cherry coke när det finns Dr Pepper, för den finns, lite var stans och då menar jag inte pytte-små kvartersbutiker utan typ Pressbyrån och ICA. Håll ögonen öppna.

  2. Oooo vad vi minns läskkorken! Och vad vi minns dess efterföljare, dito kork fast med ring istället för flärp. När jag var barn (lite senare än dig alltså) var det ju trend med läsk med konstiga namn. Den enda jag kommer ihåg är den blåa Elvira Blåtira, som jag i vuxen ålder återupptäckt och gjort galna drinkar på. Men annars var det ju klassikern Trocadero som alla andra gillade utom jag. För jag tyckte ju att kolsyra stacks i näsan så jag fick saft eller festis.

  3. apelsinkefir! kefir blandat med apelsinsaft. smakade förjävligt, rent ut sagt. men dagispersonalen tvingade mig.

  4. Kefir med apelsinsaft? Kinky…
    Själva ordet kefir får min bisarra hjärna att associera till en annan nostalgidryck, som upptäcktes lite högre upp i åldrarna: Kir. Fy bubblan.
    Men söstra mi, hette (heter) det inte Vira Blåtira?

  5. Vira Blåtira blev aldrig någon favorit hos mig men däremot Gulp! som också smakade skumbanan men dessutom hade en intensivt giftgul färg. Sommaren mellan åttan och nian sommarjobbade jag på ett konditori i Kumla och tanterna gödde mig som vore jag en kalv som skulle slaktas i slutet av sommaren. En nybakad fralla med mjukt smör och ost, en chokladbiskvi och sedan en bananbakelse – allt nedskjölt med Gulp! Vilka minnen. Ibland blev det Wroom istället som smakade gelehallon eller Flämt.
    Ett annat minne fyllt med nostalgi är jordgubbssaften hos moster Selly. Mammas moster gjorde rårörd jordgubbssaft som jag och sysslingen fick dricka i kristallglas i finrummet. Den saften var sommar i koncentrerat…
    Sist men inte minst. Lägerkvällar med ostmacka som man doppade i varm chokladmjölk. Ljuvligt!

  6. Min nostalgidricka blir mammas hemmagjorda flädersaft (flädern hade vi givetvis plockat själv). Min barndoms kamrat var och hälsade på min mamma för några veckor sedan för att visa upp sin nyfödda dotter och mamma hade frågat om hon fick bjuda på något att dricka, då brister min kompis ut “jag tar gärna lite av din flädersaft om du har”. Mamma blev smickrad och lite full i skratt, hon har nämligen inte gjort den på över 15 år 🙂

    Nästa fina minne som delar första platsen med min mamma är min farmors hemmagjorda svart vinbärs saft, vinbären odlades naturligtvis på hennes gård och plockades av farmor själv. Det är synd att man inte kan trolla tillbaka smaker.

  7. Har du smakat colan med äpplesmak på? Limited edition. Tror det är Pepsi. Om du inte gjort det, så låt bli… Den luktade vedervärdigt och den smakade ännu värre… Har en viss aning om att du har skrivit om den här på bloggen redan.
    Jag gillar för övrigt festis, men det ska vara i en trekantig förpackning.

  8. Nu väckte du mig Stellan! Jag har en mycket väl formulerad nostalgisk kravlista över produkter som jag anser bör saluföras igen ögonaböj!

    O`boy, i de klassika smakerna Jordgubb samt Vanilj! (givetvis förpackad i den stora plåtburken med plastlocket som även passade till kaffeburkarna)

    Zingo….Choklad! En fantastisk dryck!

    Läsken “Car” Ananas/grape, som tappades på en mystisk föregångare till pet-flaskan.

  9. Kunde just tro att du hade nåt i bakfickan. Car var grym, den hade jag helt glömt. Och förpackningen var sanslös. Papp och plast på samma gång, visst var det så? Och en skum liten rund plastkork som inte gick att återförsluta.

  10. Korken………den hade jag glömt, den hade som ett litet veck tvärs över och satt liksom lite för hårt så man skvätte ut lite varje gång man skulle öppna sin “CAR”, åsså gick den inte att stänga vilket man störde sig lite på, men den var ju såååå god!

  11. Carläsken kom i något som hette Rigelloburk.Öl började med dom för dom skulle brytas ned snabbt i naturen.Man kan fortfarande hitta dom hehe.
    Rigelloburkarna hade en plastkapsyl som drogs av och dessa kunde sammanfogas till pojkrumsdraperier 🙂
    Minns också O´boy blåbär,självklart i plåtburk med plastlocket.
    Om någon mot all förmodan skulle ha en sån burk(vilken sort som helst) så är jag intresserad av att köpa den.
    Raketost-en annan saknad klassiker.
    Zingo banan och päron.
    Jag har även kommit över en flaska Ingo-Zingos föregångare
    Sist som svar till Jonathan ovan:Cuba cola och Champis finns fortfarande 😀

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *