Huset

Jag vältrar mig i nostalgi. Det blir inte bättre av att grabbarna börjar skolan idag. Har tillbringat ett par morgontimmar med upprop i Legolas klass 2A, och på skolgården träffade jag Rockfröken, Pelle Rebells fru, som själv gått på skolan mina söner går på nu. Hon var smånipprig: första skoldagen med äldsta dottern – i skolan hon själv gick sin första skoldag i!

Själv har jag aldrig gått på skolan ifråga, den ligger ju på fastlandet. Men ändå. Nostalgi. Det smittar.

Och när jag slår mig ned framför min dator, finns en kommentar från Viktoria. En bloggläsare som gick i min högstadieskola på Orust. Hon bor inte kvar i Sverige och frågar stillsamt om Huset finns kvar?

Huset.

Shit pommes frites. Nu snackar vi tung nostalgi. Huset var en gammal kåk som låg uppe på en liten kulle bakom skolan, och som hade gjorts om till ett slags uppehållsrum (fast det var ju ett helt hus) för eleverna.

En snabbkoll på kommunens hemsida visar att Huset finns kvar. Det har till och med en egen sida på sajten, och det tycker jag det förtjänar. Bilden härintill har jag skamlöst norpat från sidan, och den visar att kommunen trots allt fortsatt vårde denna viktiga institution.

Under min period i högstadiet hände mycket i Huset. Det var det sociala navet på skolan, här hängde man alla raster och håltimmar. När jag kom till skolan i sjuan var stället ganska risigt, men under året fick skolans värstingar – som tidigare mest visat stor kreativitet i att hitta på olika metoder för att vandalisera och förstöra Huset och dess inredning – i uppdrag att renovera kåken. Rastlösheten fick utlopp, de målade och snickrade, och Huset blev jättefint. Ingen vågade heller förstöra något, för då kunde man få Buset på halsen.

Huset blev också mer välbesökt, av en mycket enkel anledning: Året då jag började åttan hade kommunen avskaffat det mellanmål som tidigare serverats kostnadsfritt till alla elever i skolmatsalen. Många av kidsen på skolan hade lång resväg som inkluderade både buss och färja till någon av småöarna utanför den stora ön, så mellanmål behövdes ändå. Inte minst med tanke på att maten som serverades till lunch oftast var riktig smörja, tillagad helt utan engagemang och kärlek och sedan varmhållen i många timmar innan vi hungriga tonåringar fick slå oss ned med plasttallrikar och plåtmuggar.

Många sket helt sonika i lunchen rätt ofta, så även jag själv. Och frampå eftermiddagen hade knorrandet i magen förbytts i en molande, värkande hunger.

Nya skolvärdninnan Birgitta, som fick ansvar för Huset, grep snabbt in och fixade mellanmålsservering i Huset. Här kunde man köpa skogaholmslimpa med ost eller prickig korv till självkostnadspris, kanelbullar, varm choklad och en del annat.

Jag har klämt ett stor antal mackor och bullar i Huset. Snackat mycket skit med polarna, spelat pingis, biljard och kortspelet som regerade tungt vid denna tid: Chicago. Chicagopartierna duggade tätt, och avlöstes endast undantagsvis av plump och någon enstaka omgång av knogpoker.

Högstadiet var en ganska rutten period på många sätt. Hormonerna stod som spön i backen och olycklig kärlek samsades med frustration, depression, eufori, skräck och ett ständigt famlande efter en identitet som man ännu inte skapat.

Men Huset gjorde allt lite lättare. Och Birgitta. Hon var en tant i femtioårsåldern, men hon hade en sällsynt förmåga att kliva mned på tonåringarnas nivå.

Oj, nu måste jag sluta. Jag tror bestämt jag fick något fuktigt i ögat.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

3 thoughts on “Huset”

  1. Åh huset! Ljuva hus! Prickig korvmackor och glassen “snack”, bråk om vad som ska spelas i högtalarna och Birgitta, fränaste tanten i mannaminne. Promenerade förbi en del såna plejs under min sommarjobbstid i år. Promenerade bland annat förbi vad som var kvar av den gamla Barracudan. Den var inte så stor som man mindes den. Alls.

  2. barracuda… den hade jag nästan glömt…..den kändes lika stor som nya wembly.
    kommer i håg i 9ian när alla prov var över då satt vi utan för huset och lysnade på musik, små pratade och drack saft och spelade kalaha.
    minnen…… gick ut 9ian 87.

  3. Barracudan var ett straff från Gud, tror jag. Jag glömmer aldrig isfläcken nere i ena hörnet som låg kvar en hel vinter. Det var livsfarligt att spela fotboll därinne.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *