Så här ser den ut, Chiquitas minibanan som jag skrev om i förra veckan:
Söt, eller hur? Men nu har jag testat, och jag kan avslöja att den smakar…
Banan.
Helt vanlig *piip* banan.
Den ser visserligen gullig ut, och kanske kan en eller annan unge lockas att klämma i sig en. Men Chiquitas löfte om en sötare och godare smak, infriades inte.
Spexbloggaren (observera p:et, det är rätt viktigt i sammanhanget) Syrrans Granne (som för övrigt inte alls är syrrans granne) tycker jag borde sluta skriva om bananer, eftersom det är barnmat. Han har rätt, särskilt när det gäller minibananerna.
Jag förstår varför Chiquita lanserat dessa bananer. Kilopriset är betydligt högre, och pester power funkar ofta. Kanske extra ofta i detta fall. Barnen tjatar om de små gulliga bananerna, och föräldrarna orkar inte tjata emot, särskilt inte när det faktiskt är frukt det handlar om.
Men bananerna är så små att de knappast duger som mellanmål. Då får man ta två. Är man vuxen får man ta tre. Lilla Larsson är bara tvåkettalft år, men hon klämmer ledigt en hel banan av den vanliga sorten till mellanmål om hon är på humör.
Jag får nog lyda Syrrans Grannes råd och skriva om bäjkon istället. Det är ett mellanmål för riktiga karlar.
Jag vet inte, men jag misstänker att dessa bananer dessutom är betydligt ömtåligare och kanske måste fraktas med flyg för att inte bli dåliga, men det är ju ingenting jag vet…
Jag har en riktigt grym bäjkongrej på gång. Stay tuned…
Är det genom genmodifiering man har åstadkommit dessa bananer eller är det bara gammal hederlig korsnings-metod?