Surströmmings-skryt

Skrev häromdagen några rader om att jag ätit surströmming hos farbror O och hans son Gnesta-Pelle med familj. Persilja blev imponerad, och enligt den gamla boxningsprincipen one-two (följ alltid upp ett hårt slag med ett till), tänkte jag följa upp med ytterligare ett förbluffande faktum om Surströmmings-Stellan: Jag har vunnit en tävling i surströmmingsrensning!

Så, ni kan plocka upp hakorna nu.

Tävlingen vann jag på ett läger i Vännäs i Västerbotten när jag var sådär en 14-15 år. Och i ärlighetens namn var nog motståndet rätt klent, men det är ändå en merit jag är rätt mallig över.

surstromming.jpgMen jag är varken fanatiker eller expert: surströmmingsklämman är en av många saker jag gillar, men sällan äter. Surströmmingskonsumtionen har i ärlighetens namn varit mycket sparsam – innan Gnesta-Pelle hade godheten att bjuda in mig hade jag nog inte ätit den norrländska delikatessen på 15 år. Så nu klarar jag mig 15 år till.

Bilden är tagen på farbror O:s terass och visar själva burken med åtminstone två viktiga tillbehör: tunnbröd och västerbottensost. Dessutom skymtar man i bakgrunden dagens alternativ för de veka, nämligen köttbullar.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

One thought on “Surströmmings-skryt”

  1. Oj, än mer impad! Jag är själv extremt långsam!
    Och sällskapet verkar inte fel det heller,ty jag har min kära syster lokaliserad i just Gnesta. Där känns surströmmingsdoften årligen från Gnestahöjden.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *