Han missade allt det roliga. Havsaborre är garanterat det roligaste jag fiskat i hela mitt liv.

Jag har bara gjort det en gång, men det är troligen min enda fiskehistoria som är värd att berättas. För cirka femton år sedan arbetade jag som ronderande väktare i byn där jag bor, och ett av objekten jag hade att bevaka var en småbåtshamn som tillhör en av de stora industrierna här.

En natt hade jag rätt gott om tid och tog mig en vända ut på bryggan för att kolla in båtarna. När jag kom ut bryggan hörde jag ett frenetiskt plaskande en bit bakom mig, och när jag vände mig om såg jag en syn som torde vara en våt (mäh!) dröm för varje sportfiskare: spänstiga glänsande fiskar hoppade upp och ned i vattnet, det formligen kokade.

Jag stod och tittade på miraklet en lång stund. Stora industrin släppte ut kylvatten (som förstås inte alls är kyligt, utan ganska varmt) ur ett stort rör, och det tycktes dra till sig firrarna.

När jag nämnde detta för min vän Pelle Rebell, som är en mycket inbiten fiskefantast, blev han eld och lågor. Han gav sig inte förrän jag lovat att ta med honom på en nattlig fisketur. Nattvakten i porten på fabriken informerades, eftersom han hade en övervakningskamera som visade allt som hände i den lilla hamnen, och sedan var saken klar.

Några nätter senare, när jag gick av mitt pass vid halv tre-tiden, hämtade jag upp Pelle. Mina egna fiskegrejor hade jag redan i bilen. Väl nere i hamnen möttes vi av samma syn en gång till. Eldorado! Fiskarna bubblade runt där nere i vattnet, och när man lös på ytan med en ficklampa blev de tokiga.

Jag vet inte hur många firrar vi drog upp. Själv fick jag nog bara i land två. Jag är inte någon driven sportfiskare. Pelle halade upp avsevärt fler. Och en sak kan jag lova – hoppas Gordon läser nu – de levde allihop! Havsaborrar är kralliga rackare, det är en riktig fajt med varenda en man får på kroken.

Vill minnas att vi helstekte dem enligt något recept som Pelle själv grunnat ut. Massor av smör, purjolök och andra goda grejer.