Snabbväxande kafékedjan Espresso House har kommit till byn där jag bor. Det är ett litet tag sedan fiket öppnade, men nu har jag äntligen testat, i sällskap med delar av min familj samt familjen P.
Allt är förstås precis som på alla andra Espresso House runtom i södra Sverige. Gott kaffe i enorma muggar med smaskiga kakor och godsaker att mumsa på. 
Inte mycket att orda om, egentligen. Mer intressant är det faktum att Espresso House överhuvudtaget öppnar en coffeeshop i byn där jag bor. Visserligen ligger fiket i byns ganska stora och välmående köpcentrum – som är lite av kommersiellt nav för hela kommunen plus ett par grannkommuner – men ändå. En by med 15.000 invånare är nog inte det vanliga stället.
Jag tror mig emellertid veta varför vår lilla by begåvats med en så urban företeelse.
Genom mitt arbete känner jag till kedjans historia och jag vet också att företaget efter en så kallad finansieringsrunda nu sitter på en hög pengar och nya delägare som vill se snabb tillväxt. Jag har sett det förr, och nu sker det igen: man försöker öppna så många kaféer som möjligt på så kort tid som möjligt. Antalet enheter blir rättesnöret – allt annat verkar ointressant.
Så när en av de dussintals klädbutikerna på torget gick i konkurs, kom beskedet blixtsnabbt: Espresso House flyttar in. Den gamla klädaffären (som funnits där i åratal) städades bort med vindens hastighet och snart fanns där en glänsande coffeeshop, som lika gärna kunde legat på Stureplan. Allt snyggt och bekant för den som besökt andra Espresso House.
Alltihop blir dock lite komiskt när fru P, som beställt en smörgås, kommer tillbaka med en sån där pip-puck på sin bricka. När smörgåsen är klar piper det till i pucken. Praktiskt, men tämligen överflödigt i en lokal på 60 kvadratmeter…
Jag har en känsla av att kedjan slarvat med sina analyser. Det här är en pendlarkommun. På dagarna är folk i Göteborg och jobbar. När de kommer hem, sätter de sig inte i bilen för att köra till torget och ta en fika. Dessutom var konkurrensen hård, mellan en rad duktiga lokala förmågor, redan innan kedjan kom till byn.
De lokala förmågorna vet dessutom hur befolkningen ser ut: barnfamiljer som oftast inte är beredda att betala för den trendiga och metropolitiska inramningen. Jag brukar av princip inte klaga på vad saker och ting kostar. Men 250 bagis för att fika med fyra femtedelar av familjen? Det kommer inte att hända varje dag, inte ens när en slösaktig person som jag håller plånboken.
*hrrrm* Jag har redan fikat där två gånger sedan homecoming i början av juni. Fast jag är ju varken småbarnsförälder eller pendlare.
Har även tillbringat diverse timmar vid dito fik i stan, och kan tillägga att det finns EN – MYCKET – väsentlig skillnad mellan andra EH-fik och byns EH-fik. I byn finns det vanligt bryggkaffe. Det finns det inte i stan. Trots att jag efterlyst det under hela Espresso house’s karriär. Varje gång jag fikat där. För kaffe latte är gott en gång.
Wow, inte illa att få ett espresso-baset fik att laga bryggkaffe. Det tyder på att de åtminstone gjort någons sorts analys.
Håller inte med dig att EH inte behövs i “byn”. Dom sk. lokala förmågorna är inte mycket att hänga i granen om du frågar mig.
Hej Sara! Jag menar inte att EH inte behövs. Men jag tror inte de kommer att bli kvar. Fast sen är jag lite partisk, förstås: Minifiket som ligger på samma gata drivs av en kille jag känner…