Det är en grymt lokal specialitet. Efter vad jag förstår kan man bara få fatt i en chip butty i Englands nordöstra hörn och möjligen en bit in på den skotska sidan.
Jag har testat, och kan kanske förstå varför denna rätt inte tagit världen med storm. Det är helt enkelt inget att blåsa fanfar över: En förvuxen källarfranska med pommes frites. Vitt, mjukt degigt bröd begravt under ett berg av friterad potatis. Kolla själv på bilden, som Magic tagit.
Alla som smakat pommes frites från en engelsk ”chippy”, en fish and chips-restaurang vet att det inte har någon likhet med de sladdriga strimlor man får på vanliga snabbmatsrestauranger. När jag bodde i Birmingham för arton år sedan utgjordes min lunch ofta av ”a small portion of chips”, vilken utgjordes av ett halvkilo potatis dränkt i en veckoranson av fett och salt. På Silver Street i Birmingham serverades denna jättemåltid till det facila priset av 40 pence.
Pommes fritesen från chippyn Carlo’s i Alnwick är minst lika god som den var på Silver Street i Birmingham.
Men brödet.
Det förstår jag inte. Det blir bara extra degigt och slabbigt där under pommes fritesen, och saboterar egentligen bara hela anrättningen.
Men den är populär, och medan jag väntar på min beställning kommer ett halvdussin personer in på Carlo’s, och ungefär hälften beställer en chip butty.
Varför? Jag kan bara spekulera, men gissar att en del av förklaringen är priset. Fish and chips (den enkla varianten med kolja istället för torsk) kostar 4,10 pund (cirka 57 kronor), en chip butty kostar 1,30 (cirka 18 kronor). En annan del är förstås traditionen, man har helt enkelt ätit detta i generationer och då fortsätter man. Slår vakt om det lokala, ungefär som vi västkustbor alltid tjötar om halv special.
Fast det är ju mycket godare.