Tankar om kexchoklad

Minnesgoda bloggläsare känner väl till att jag har en last i livet: Kexchoklad. Det går perioder när jag försöker stå emot, men just nu är ingen sådan period. Igår klämde jag i mig tre stycken och för att försvara detta frosseri vill jag nu göra gällande att det helt och hållet handlat om journalistisk verksamhet. Research, helt enkelt. kexchoklad-small.jpg

Jag har nämligen en längre tid upplevt att Kexchoklad och Kexchoklad inte är samma sak. Det beror på var den köps. Ica Kvantum i byn där jag bor har sålt svinbilliga Kexchoklad i evigheter. Så även igår: fyra för 18, vad sägs om det?

Men de fyra för 18 håller inte riktigt toppkvalitet. En närmare granskning visar att de alla drabbats av så kallad bloom, vilket innebär att chokladen på vissa ställen fått en gråvit beläggning på ytan. Det är mjölkproteiner som vandrar upp till ytan och det kan exempelvis bero på att de förvarats aningen för varmt.

Helt ofarligt, det är alla experter ense om. Men påverkar det smaken? Detta är ju rätt viktigt, eftersom det trots allt handlar om en utpräglad njutningsprodukt. För att få svar på frågan blev jag tvungen att inhandla ytterligare en Kexchoklad, denna gång i kiosken mitt emot Systembolaget, och avprova även denna enligt konstens alla regler.

Tough job, but somebody’s gotta do it.

Mitt svar är obetingat ja: den bloomade Kexchokladen har mist en betydande del av sin frasighet och blivit mjuk och tråkig. Den från kiosken är fast i konsistensen; frasig, fräsch och formidabel. Men kostar en tia.

Man får vad man betalar för, således.

Nostalgi

Och nu när vi ändå är inne på Kexchoklad måste jag få rulla mig i lite nostalgi: Minns ni forna tiders Kexchoklad? En omständig förpackning med ett omslagspapper och innanför det ett omslag av stanniol som var tämligen besvärligt att få bort. Samtidigt var det väldigt viktigt att få bort metallhöljet, för om en liten flisa dröjde sig kvar hittade den obarmhärtigt fram till en lagad tand (i mitt fall en kindtand i högra överkäken – åh, jag minns det så tydligt) med en fullständigt outhärdlig smärta som följd.

Detta var en orsak till att jag i min ungdom var en ganska blygsam kexchokladkonsument. Idag är förpackningen en totalplastig sak helt utan risker av detta slag, vilket fått min förbrukning att explodera.

Men idag blir det ingen, jag brände ju en veckas kvot igår. Nej, nu är det dags för en djupdykning i nästa viktiga journalistiska uppgift: Ahlgrens Bilar – vilken färg smakar bäst? Detta kommer att kräva omfattande studier, det känner jag på mig.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

9 thoughts on “Tankar om kexchoklad”

  1. Ett minst lika viktigt undersökningsobjekt måste ju vara nonstops (finns de fortfarande?) olika färger… eller M&M:s.

  2. Tyst, snart sätter jag mig i bilen och kör de 2-3 milen till Waterloo för att köpa riktig Kexchoklad på svenska shopen där. *Bara* för att kolla hur de påverkas av transporten hit… kan jag skicka reseräkningen till dig för en sån tur förresten? 😉

  3. Du är mitt öde, mitt Waterloo? Skicka räkning kan man alltid göra, sen återstår det att se om man får några pengar 😀

  4. Och förresten, Max: Visst finns NonStop. Dock inte M&M, tror jag. Mars, som tillverkar M&M (och var långt före Marabou med idén om “The chocolate that melts in your mouth, not in your hand) har mig veterligen legat lågt med M&M just i Sverige. Fast nu kommer de ju med alltfler av sina internationella storsäljare, som till exempel Maltesers, så det kanske är på gång.

  5. O ja, den där stanniolen ja. Hade jag helt glömt bort. Roligt att bli påmind om sådant som inducerar nostalgi under pälsen..

  6. Jag tycker bättre om kexchoklad med staniol!
    Nu i alla fall, inte då.
    De kunde väl i alla fall behållit papperet runt om.
    Som var så där trevligt ihoplimmat i bak.
    Ett litet omslag kort och gott.
    Eller visst var det så?
    Och så staniolpapper innanför…

  7. Precis, P. Jag vill minnas att stanniolen syntes i kortändarna. Eller? Och den var godare. Absolut. Så länge man slapp bita i glittret.

  8. Här säljer de MM minsann – jag kan skicka ett lass mot några paket Kexchoklad i utbyte 🙂
    Förresten, Kexchokladätande kräver en viss teknik; man måste suga lite samtidigt som man biter i chokladkakan, så det inte smular så förskräckligt. Se där ett resultat av mina mångåriga fältstudier på området!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *