Söndagsläsning: Socker som inte är socker… eller…

Ett meddelande från Stellan: Här kommer kollegan Jonathans artikel om sötningsmedlet sukralos. Jag utlovade ju den tidigare i veckan. Den publicerades i senaste utgåvan av vår tidning (som också heter Salt), vilken utkom i torsdags. 

splenda-povray.pngDen här molekylen kommer även den närmaste tiden att vålla huvudbry för diverse mer eller mindre fåkunniga jurymedlemmar i diverse rättssalar. Är det socker, eller inte, eller bara lite?

Molekylen föreställer sukralos, sötningsmedlet som säljs under varumärket Splenda. Ett resultat av ett forskningssamarbete mellan sockerkoncernen Tate & Lyle och Queen Elizabeth College (där kung Carl Gustafs farmor Margareta för övrigt studerade en gång i tiden, men det hör ju inte alls hit), där man 1976 kom på att man kunde ”dopa” vanligt socker med klor. Genom att på så sätt ersätta delar av sockermolekylen med klor, fick man fram en produkt som både var 500-600 gånger sötare än vanligt socker, som till skillnad från andra sötningsmedel kunde användas i bakning, och som samtidigt inte kan brytas ner av människokroppen och därmed inte orsakar fetma.
20-25 år tog det att bli godkänt – så sent som 2004 i EU – och därmed borde allt vara frid och fröjd. Men inte då.


…men det är inte socker
För nu skulle det ju marknadsföras också. I USA av plåster-och sjukvårds-med-mera-jätten Johnson & Johnson, via dotterbolaget McNeil, som för att tränga genom mediebruset valde att använda devisen ”Gjort på socker, så det smakar som socker… men det är inte socker”.
Det var ju upplagt för smash från konkurrenternas advokathorder, som skadeglatt kunde kasta sig över formuleringarna såsom varandes vilseledande. Ännu värre blev det när McNeil fick för sig att släppa tillägget ”…men det är inte socker”.
Wall Street Journal gör ett tappert försök att kartlägga stämningarna och motstämningarna som nu blev följden, enkannerligen involverandes argaste konkurrenten Merisant. En kartläggning som oundvikligen blir lika lätt att följa som en beskrivning av ett kopplingsschema för ett fordon utrustat med ett elsystem från Lucas, ni vet ”mannen som uppfann mörkret”.

Nätkrig
Fejden har givetvis i tidens anda flyttat ut på nätet, med sajter för och emot, och närmar sig tidvis rena sandlådekriget när parterna ska processa om vilka rön, marknadsundersökningar och reklamslogans som överhuvudtaget ska få åberopas i de huvudsakliga processerna.
Saken blir inte mindre komplicerad av att den amerikanska sockerproducentorganisationen Sugar Association kastat sig in i fejden. I november ska till exempel en domstol i Kalifornien avgöra om McNeil vilselett konsumenterna, som Sugar Association hävdar, eller om Sugar Association med sin motpropaganda är den som misslett konsumenterna, vilket McNeil hävdar.

Imagen viktig
Oavsett utgången av de utdragna striderna är dock ett säkert: vanliga vetenskapliga tester räcker inte längre för att godkänna nya livsmedel. I dagens läge måste man också harva igenom dess image – och frågan är vem som i längden vinner på det.

Jonathan Newton

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

2 thoughts on “Söndagsläsning: Socker som inte är socker… eller…”

  1. Alltså… Om kroppen inte klarar av att bryta ner det, vart tar det vägen då? Fastnar det i kroppen eller kissar man ut det? Jag har hört att just det där med att kroppen inte kan ta hand om det gör att det är farligt på nåt sätt, kommer inte ihåg hur bara.

    Och förresten så gjorde jag smaktest på ekologisk läsk igår: Bionade. God! Valde smaken “kräuter” (som mig veterligt betyder kryddor). Den smakade typ fläder. Och… min spontana och ohälsosamma reaktion var “den här skulle vara god att blanda med sprit”.

  2. Jag antar rent spontant att man kissar ut det, men visst, du har ju helt klart en poäng där som jag inte tänkte på – kan det “fastna” i kroppen på något annat sätt? Förmodligen värt att luska vidare i!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *