Jag reste ett tabernakel i natten

Allt var på spåret, jag såg en liten chans att hinna avsluta mitt mastodontprojekt med det nya taket innan min sedvanligt hyperoptimistiska deadline: Annandag påsk.

Sen kom snön.

Och det kom mer snö.

Och mer.

Och mer.

Och… ja, ni fattar.

Jag blir lite orolig, men anser mig ändå ha läget under kontroll. Medan snön och mörkret faller på kapp, tittar jag på “I mördarens spår.” Tennison har spritproblem, och jag känner starkt med henne när hennes pappa dör. Hon har ingen att ringa till förutom en gammal kollega som hon träffat på ett AA-möte. Tragiskt.

Efter att första avsnittet tagit slut, går jag för att borsta mina tänder. När jag kommer in i badrummet, hör jag det.

Dropp.

Dropp.

Dropp.

Dropp… Ja, ni fattar.

Det droppar vatten från ventialtionstrumman, ned i badkaret. Jag går upp på vinden, och ser till min fasa att jag inte alls har läget under kontroll. Det droppar på flera ställen. Inte mycket, men ändå. Det var liksom inte detta som var tanken.

Nu kickar reptilhjärnan in, och cirkus halv tolv på påskdagens kväll (natt?) klättrar jag upp på taket, i snöglopp och blåst, beväpnad med en presenning på 7 x 12 meter och en pannlampa.

Jag skannar av husen runt omkring. Bra, alla tycks sova. Om någon skulle få syn på mig nu skulle det bli ilfärd till psyket, väl inpackad i en tröja med mycket långa ärmar.

Runthalkandes i snön på taket lyckas jag – efter att nästan ha gett upp två gånger – till slut tråckla den enorma fladdrande presenningen över skorstenen och de två ventilationshuvar som verkar orsaka det oönskade tillflödet av vatten. Fråga mig inte hur det gick till. Jag har ingen aning.

Därefter gör IT-mamman och jag en räd på vinden och placerar ut kärl under de takdropp vi kan hitta. Hon försöker lugna mig, och när vi lägger oss runt midnatt börjar jag nästan tro att allt ska kunna gå bra.

Då hörs en duns.

Jag inser att bilen står precis under taket, och tvingas åter klä mig för att gå ut och flytta den. Nu tas inga fler chanser.

Morgonen efter är allt lugnt. Men när jag kommer ut och ser tabernaklet jag rest på vårt tak, kan jag inte låta bli att skratta. Det ser helt sjukt ut och måste genast bort. Jag har några bilder, men de får vänta tills imorgon.

Idag har jag tätat och fixat, samt lagt ungefär hälften av östra taket. Det är alltså en fjärdedel av taket kvar. Plus taknocken, som ska tätas, höjas och kläs med pannor. Och sedan har vi rännorna som ska monteras och ett litet ekorr-/fågelbo som ska sättas igen. Mina tidigare
helt obefintliga fritidsproblem är alltså som bortblåsta. Skönt, och imorgon är det dags att börja knega igen…

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

4 thoughts on “Jag reste ett tabernakel i natten”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *