Ok, nu har jag börjat beta mig ned genom Scans nyheter inför grillsäsongen. Och det har jag gjort genom att steka (mäh!) ett paket chipolata som utfyllnad till gårdagens kvällsmat. I paketet finns fem korvar som inte är jättestora, så de behöll Magic och jag för oss själva. Intresset för kulinariska nyheter är tyvärr begränsat i resten av familjen.

Magics omdöme om korven var klart som korvspad: “Jättegod!”

Själv är jag inte lika entusiatsisk. Korven är bland annat kryddad med salvia och korianderfrön, och jag tycker inte att smaksättningen är helt lyckad. Dessutom anar jag lite timjan och det blir helt enkelt för fladdrigt för min smak. Smakerna är för distinkta var för sig och vill inte gifta sig riktigt. Dessutom saknar jag lite hetta och lite sötma, syran och sältan väger för tungt.

Sedan är korven liten och tjock. Jag ska inte mobba den för det, men det får till följd att skinnet blir en ganska dominerande del av upplevelsen. Och det har en rätt metallisk bismak som tar ned det hela ytterligare.

Varför steka, förresten? Nja, chipolatan är inte en grillkorv i första hand. Som framgår av namnet har den sina rötter i Mexiko. Mest populär är dock kanske chipolatan i Storbritannien, där den till exempel kan ingå i en maffig lagad frukost tillsammans med äggröra, stekt bacon (riktigt bacon, inte såna där slamsor som vi har i Sverige), stekta tomater, stekta champinjoner, rostat bröd… Suck.