För cirka en och en halv timme sedan matade jag in en skiva i driven på min dator. Egentligen var det ingen intressant grej, pressmaterial från ett köttföretag som anlitat kocken Erik Brännström (bilden) för att utveckla 20 nya recept för skolbespisningar.

Erik är en duktig och driven kille som gjort en hel del roliga saker i sitt företag Arctic Gourmet, så jag blev ändå lite nyfiken.

Då gick något snett. Seriously snett. Skivan fastnade och datorn kunde inte läsa den, men det gick heller inte att mata ut den.

Panik.

Nej förlåt, PANIK!!!!, menar jag. Många utropstecken, jag vet. Fast det borde egentligen vara fler, om man skulle åskådliggöra känslan jag erfor. Särskilt när jag insåg att min nyinköpta dator inte har ett sånt där litet pethål där man kan sticka in ett gem och trycka ut skivan manuellt.

Ringer firman jag köpte datorn från. Supportkillen berättar om några knep jag kan testa, och avslutar med de skräckinjagande orden: “Annars är det något mekaniskt fel, då får du lämna in den.”

Lämna in?

Förlåt, LÄMNA IN?!?!?, menar jag förstås. Fasa. Visst huset är fullt av datorer, och jag gör backup varje dag – men ändå. FASA!

Provar supportkillens knep (starta om med utmatningstangenten nedtryckt, eller med musknappen nedtryckt.) Funkar inte. FUNKAR INTE!

Snälla Erik, kom ut ur min dator. KOM UT!!!!!!!

Nix. Erik ligger kvar därinne. Jag hör honom i en backspin. Han brummar, viner och knarrar. Men ut kommer han inte.

Då inser jag att det är fem dagar kvar innan det gått 90 dagar sedan jag köpte burken. Därmed har jag rätt till obegränsad telefonsupport från självaste Apple. Jag ringer. Det tar nog tio minuter att registrera min dator i deras system, något mankemang med serienumret och allt vad det nu kan vara. Sedan säger killen: “Ok, nu kan du starta om med musknappen nedtryckt.”

“Redan gjort, funkade inte”, muttrar jag.

“Nähä. Ja då är det inte mycket jag kan göra. Då får du lämna in den.”

Gnhhrgh. GNHHRGH!!!!!

Ringer serviceverkstaden i Göteborg. “Ja, du får väl komma in med den.”

“Visst”, svarar jag uppgivet. Lägger på luren.

Då.

Plötsligt händer det. Brum, snurr, knarr, surr, PLOPP! Men Eeerik, hej! Datorn lyckas pressa ut skivskrället med en sista kraftansträngning. Den insåg förstås vartåt det barkade: Vem vill tillbringa fredag eftermiddag på VC (vårdcentralen)?