Den tolfte är den trettonde för företagaren

Jahapp, så var det den tolfte igen. Tänk att det ska bli den tolfte varenda månad, och att det ska komma så snabbt!

Vad är det för fel på den tolfte, undrar du? Eller så är du också egen företagare, och nickar instämmande med en tung suck.

Den tolfte är nämligen dagen S, som i skattedeklaration. Skattedeklarationen, med sammanställning över inbetald och utbetald moms samt skatter och arbetsgivaravgifter, ska in senast 23.59 ikväll. Annars kan man få böta flera tusen.

remsa.jpgI mitt fall innebär det ofelbart att den tolfte är vikt åt pappersarbete och röjning i pappershögar som jag aldrig lyckas bli riktigt herre över. Trots att jag i verkligheten vantrivs i röran, gör min kroniska tidsbrist att jag aldrig kommer till botten.

Då minns jag min lyckliga tid som frilansjournalist under 90-talets mitt. Jag gjorde många jobb åt en tidning som gavs ut av Föreningssparbanken, kryddade med lite Månadens Affärer, Du & Co och en rad andra tidningar inom livsmedelsområdet (det finns många skojiga, men det får vi ta i ett annat inlägg) och kunde försörja mig med en rimlig arbetsinsats. Hade därför gott om tid att pyssla med bokföring och dylika ting, och jag kan fortfarande se mitt stora mahognyröda skrivbord (utrangerat från Handelsbanken i Helsingborg, inköpt av mig för 400 spänn, inklusive en stol som alltid tippade sitsen framåt/nedåt vare sig man ville det eller ej) framför mig. Tomt, sånär som på ett skribordsunderlägg. Inte alltid, men rätt ofta.

Idag är hela mitt kontor fyllt av pappershögar och pärmar som ett resultat av ständigt avbrutna försök att återupprätta ordningen. Röran understryks av andra förvirrande inslag: Jag behöver bara vrida på huvudet en aning för att se så vitt skilda ting som ett par skidglasögon, en burk med batterier, ett paket gitarrsträngar, en trasig Happy meal-leksak och en grattis-på-födelsedagen-teckning (jag fyllde för sex veckor sedan).

Varför har jag då så ont om tid? En förklaring är förstås att jag sitter och skriver såna här saker när jag borde sköta min bokföring. Varför sitter jag då och skriver såna här saker när jag borde sköta min bokföring? För att jag hellre vill sitta och skriva såna här saker än att sköta min bokföring, förstås.

Men nu måste jag faktiskt sätta igång. Måste. Inte skriva mer nu. Sluta genast. Bokföring var det. Fakturor. Betalningar. Löner. Skatter. Moms. Jag fattar INTE att jag en gång i tiden – på fullt allvar – tänkte bli revisor. Det är inte klokt egentligen, det är liksom den enda utbildningen jag har. Företagsekonomi. Och så sitter jag här och bara skriver, rad för rad, för att slippa. Fast att det är den tolfte och allt…

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

9 thoughts on “Den tolfte är den trettonde för företagaren”

  1. Jag (som också har egen firma) har en idé: man ser till att ett av barnen blir revisor.

    Fast det tar ju lång tid innan de blir det, förstås.

    Idé nr 2: man betalar alla barn för att klistra kvitton och leta datum och pricka av på listor?

    Hm. Blir dyrt, det.

    Idé nr 3: man tvingar barnen och hotar med indragen kvällsmat om de inte tejpar åtminstone fem kvitton i veckan.

    Äsch. Revisorstvång funkar inte så bra.

    Fler idéer?

  2. Jag är nöjd om jag lyckas få barnen att klistra adressetiketter på mina tidningar nån gång ibland. De brukar orka sådär 50 stycken, sedan tröttnar de.

    Annars har jag faktiskt provat en variant på ditt tema: Att låta IT-mamman sköta pappersexcercisen. Tanken var att hon skulle sköta fotarbetet, och sedan skulle jag bara kolla igenom alltihop för att se till att det blev rätt. Insåg dock rätt snart att jag sparade ganska lite tid, samtidigt som det tog henne massor av tid. Inga direkta synergieffekter.

    Men man kanske kan adoptera en revisor?

  3. Vår lösning är att tejpa, skriva ut och häfta ihop själva, och sedan låta Ernst Kirschsteiger och Neil Young mota in de ostyriga sifferkreaturen i båsen i bokföringsprogrammet.

    Dyrt men skönt.

  4. Ernst Kirschsteiger och Neil Young, säger du? Hmm. Jag skulle kanske föredra Martin Timell och… ehh… Ola Salo!

  5. Vill bara säga att jag gjorde så gott jag kunde. Men att sätta in papper i en pärm märkt “Att bokföra” och sen glömma bort att jag hade gjort en så fiffig pärm var ingen bra idé, det kan jag erkänna.

  6. Älskling – du var fantastisk och kämpade hårt. But some things just aren’t meant to be. Du är mycket bättre på att vara IT-mamma. Världens bästa, det är jag rätt säker på. Och förresten: vem vill egentligen vara världens bästa kamrer?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *