Lilla Larsson har vattkoppor, ackompanjerade av en maffig förkylning. I natt vaknade hon vid något klockslag som jag inte ens uppfattade. För ovanlighetens skull sov jag rätt djupt. IT-mamman gick in och lade sig på madrassen i Lilla Larssons rum, och fick inte mycket till sömn resten av natten.
Hög feber, klåda, snor… Ja, ni fattar.
Så imorse pallrade jag mig upp och skickade grabbarna till skolan och tog hand om Lilla Larsson när hon vaknade. IT-mamman fick sova vidare ett tag. Kvart över nio vaknade hon, och då puttrade kaffebryggaren för fullt. Nu skulle hon få lite frukost serverad, tänkte jag. (Det är en liten rutin vi har – den som jobbar nattskift får rätt ofta frukost på sängen. Se bilden – visst ser det gott ut? Tyvärr är detta en lånebild från beige-projektet, foto: Joel Wåreus.)
Medan kaffebryggaren smattrade och bubblade pratade vi om dotterns hälsotillstånd, nattsömnen, om grabbarna kommit iväg till skolan ordentligt. Men då…
Plötsligt händer det.
“SHIT!”, utropar IT-mamman, och sätter sig upp på madrassen, stel som en pinne. “Jag ska klippa mig!”
Hon flyger ut ur rummet, och jag följer efter. “Det är väl fredag? Jag ska klippa mig!”
“När?”, frågar jag.
“Idag”, blir svaret.
Eh. Jag gör ett nytt försök.
“Vilken tid?”
“NIE!”
Jag tittar på klockan, som närmar sig fem i halv tio. Det blir svårt hinna, såvida man inte kan göra som Stålmannen och flyga baklänges runt jorden, så snabbt att tiden backar… Men IT-mamman ringer till sin älskade frisörska och de bestämmer att göra “något snabbt.”
Två minuter senare far hon ut genom dörren med plaskvått hår och två mackor i handen. Och jag blir mer och mer säker: vi behöver en butler. Hushållsnära tjänster, typ. Nån som kan hålla reda på tider hos frisören, fixa frukost på sängen, byta däck (jag kör fortfarande dubbat), packa barnens gympapåsar och matsäckar, hämta på dagis, lämna på dagis, handla, laga mat, städa och… Ja, ni fattar.
Helt uppenbart är Stålmannen den enda som duger.
Men vänta nu – det var ju jag det! Fast bara till 85 procent, och det räcker tydligen inte. Vi behöver the real thing. Clark Kent, var är du?
Hallå där Salta Pappan! Roligt att se din sida av saken som omväxling! Jo du – en liten Butler vore inte helt fel faktiskt. Eller om man kunde klona sig själv så man hann med lite mer i sitt liv… 😉 En karriär-mamma, en super-snygg-och-vältränad-mamma, en fantastiska-hustrun-mamma – fast vänta nu, då skulle ju inte Arga Mamman finnas mer och hur blev det då….? Ha ha!!
Nä, utan Arga Mamman klarar vi oss inte. Men på något sätt klarar vi oss trots allt utan Clark Kent. Fast ibland är det gränsfall.
Litet tips från en luttrad mamma: Man köper in många påsar bikarbonat och häller pulvret i badvattnet. Låt vattkoppsbarnet bada i det. Bubblorna från bikaronaten lindrar klådan ett tag. Sen tar man fram potatismjölet och pudrar ungen med. Ungarna skrattar och undrar om man är riktigt klok. Men det funkar faktiskt.
Och om man är klok eller inte är en helt annan sak.
Tackar för tipset! 2-åringens brorsor börjar tycka att det är jobbigt att ha en syrra som går omkring insmord med kylbalsam och med en hel påse potatismjöl över sig. Kladdig och pudrig, som de säger. Vi provar badet!