Bloggträff (varning för lååångt inlägg)

Yep – då har jag avverkat mitt livs första bloggträff. Synnerligen kul och trevligt, så jag lyfter på hatten för Gitto som tog initiativet, och Översättarhelena med make, Bogsvalls-Bergroth och Vänlig mat-Jens som slöt upp. Och, förstås, Gittos trevliga snubbe och hans glada bröder, vilka avvek tidigt för en stunds headbanging på Sticky Fingers.

Man tänker sig att det ska vara bisarrt och underligt att träffa dessa människor som man vet så mycket om, men aldrig sett i verkligheten. Så är dock icke fallet – snarare känns det som att träffa gamla vänner. När man bara nosat upp dem, vilket kan ha sina svårigheter. I bästa fall har man sett en bloggbild på max 200 x 200 pixlar, vilket inte alltid ger ett fullödigt signalement.

Inte heller bilden nedan ger ett fullödigt signalement, men möjligen en viss känsla för den höga stämning som rådde… Varför sitter Gitto och Jens och blänger på sina mobiler? Jo, de har också försökt att ta bilder i krogbelysning. En konst som få (och absolut inte jag) behärskar… Särskilt inte med mobilen, men det var allt som stod till buds.

bloggtraff.jpg

Längst till vänster syns Översättarhelenas skalp och bakom henne toppen av en suddig Bergroth. Till höger om Gitto och Jens skymtar Översättarhelenas man Christian.

Man kan också tänka sig att detta skulle röra sig om en grupp självupptagna nördar, som helst vill prata om sig själva och sina bloggar, och möjligen bråka lite om huruvida WordPress, TypePad eller Blogger är bästa verktyget. Även denna farhåga kom på skam (eh, hoppas övriga tyckte detsamma…). Under kvällen avhandlades istället allt från tillagning av panerad ost till den dunkla historien bakom det utbredda talesättet “Sent ska syndarn vakna.”

Jag hade helt enkelt typ svinkul, som Magic hade sagt. Ser redan fram emot nästnästa gång (nästa gång är det väl IT-mammans tur, i rättvisans namn.)

Ja, det var den snabba versionen. Men detta spännande avbrott i min företagar-pappa-hemmafixar-bloggartillvaro gav mer än så, och därför kommer här ytterligare detaljer för den som orkar:

Vi börjar från början. Som inföll redan på förmiddagen, då jag insåg att jag faktiskt inte hade NÅGRA enda skor att ta på mig när nu vintern rasat ut. Så det blev till att köpa nya, vilket tog ett par timmar, bland annat beroende på att de jag hittade först bara fanns i ett halvt par. Och man kan ju inte gå på bloggträff i bara en vänsterdoja…

Det var med en rätt skön känsla (fjärilar, frihet och förväntan, kanske) i maggropen som jag gav mig av till busshållplatsen för att åka till Göteborg. Som vanligt började dock alltihop med kaos: Jag hann inte mer än 15 meter innan jag kom på att jag glömt sno IT-mammans busskort.

Full fart tillbaka in i huset. IT-mammans väska var som vanligt gömd på ett nytt hemligt ställe och ett visst tumult utbröt innan vi lyckades hitta den. Sedan full fart tillbaka mot busshållplatsen igen, då jag insåg nästa misstag: de nya skorna. Jag tillhör släktet motvilliga strumpbärare, och nu har min strumpfria säsong inletts. Men kombinationen nya skor/strumplösa fötter var inte optimal och innan jag var vid busshållplatsen kunde jag stajla med två blödande hälar.

aretikorthet_1.jpgEfter en bussresa där stillhet och kontemplation effektivt torpederades av paret på raden bakom, som tjattrade oupphörligt om sin båt hela vägen från Stora Höga (jodå, det finns ett ställe som heter så) till Göteborg, befann jag mig så i rikets andra stad. Tog Sonya Hedenbratt (tvåans spårvagn – jag vet, den går inte förbi Storan, men bilden är ju fin) som på vägen passerade Paddan (årets första turister i båt runt staden) innan jag hoppade av vid Seminariegatan.

För tidigt. Det värsta jag vet är att vara för tidig, och folk som känner mig vet att jag nogsamt undviker att hamna i denna situation. Föredrar att storma in löddrig av svett tio minuter efter alla andra… Nåväl, efter ett par varv i de omgivande kvarteren och ett par vändor in på krogen Gyllene Prag, där vi bestämt att träffas, får jag slutligen korn på Gitto, Magnus med bröder samt Jonas Bergroth. Servitrisen på krogen besitter alla egenskaper man förväntar sig av en servitris på ett av Göteborgs mer kända progghak, hon är amper, beslutsam och bossig och dirigerar runt oss och andra gäster i lokalen för att alla ska få plats.

Men till slut är vi på plats, kvällen förflyter på bästa tänkbara sätt och det är en smula motvilligt man börjar bege sig hemåt. Nu har jag dock hittat tillbaka till min normala tidsuppfattning och har egentligen ingen marginal alls för att hinna med spårvagn plus buss till hemmet. Ibland har man dock tur, och Jens och jag hinner knappt stanna på hållplatsen förrän spårvagnen dyker upp.

Jag kliver in på centralen exakt kl. 00.00 och har nu fem minuter på mig att skaffa kontanter innan bussen går. Om jag missar den, är det 45 minuter till nästa. 45 minuter på Göteborgs central mitt i lördagsnatten. Jag snabbar på, och ser en bankomatskylt. Typiskt nog kommer en annan snubbe samtidigt, men till min lättnad ser jag att det finns två automater.

Pilutta dig, säger maskinen, fast på bankspråk: “Uttag kan endast ske med 500-lappar.” Jag vill inte ha en femhundring, så jag vänder mig mot bankomaten intill. Killen är väl klar snart.

Då inser jag att han är helt plakat. Det kunde lika gärna varit Arne Anka, spelad av Robert Gustafsson. Han svajar framåtböjd och kutande med näsan fem centimeter ovanför tangenterna på bankomaten. Trycker in sin kod med vingliga och yviga rörelser och trycker fel, avbryter, börjar om.

Stön.

Fast samtidigt ohyggligt komiskt.

ansok_har0001.gifTill slut ploppar hundralapparna ut och snubbens kort. Ett Ullared-kort! Underbart! Hur kul som helst, men snabba dig nu. Jag ska med bussen. Killen fipplar omständligt ned hundringarna i plånboken. Han svajar av och an med plånboken strax framför näsan, ett ögonblick tror jag han ska dratta baklänges. Prassel, prassel, tryck och press. In med kortet också. Plopp. Där for plånkan i golvet. Jag kan knappt hålla mig, men till slut får han samlat ihop sitt liv och vinglar iväg.

Jag tar ut mina hundringar och kutar med skavande skor mot bussen. Passerar en klocka som visar 00.07. Bussens avgångstid: 00.05. Men jag har flyt igen. Halva södra Bohuslän ska med bussen och det står fortfarande ett 20-tal personer i kö.

Resan hem är seg, såklart. Två liter Staropramen skvalpar runt i magen, blandat med den underbara panerade osten och blomkålen och den stekta potatisen. Men till slut kliver jag i alla fall in innanför dörren. Borstar tänderna och ska precis stupa i säng…

Då…

Plötsligt händer det.

Lilla Larsson sätter på sirenen. Feber och röda prickar, klåda, ont… Ja, ni fattar. Eftersom jag vet med mig att jag kommer att ha svårt att sova, skickar jag in IT-mamman till vårt sovrum och lägger mig på madrassen bredvid den svettiga, huttrande och rödprickiga tvååringen.

I’m back in the real world – and that’s perfectly fine with me.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

9 thoughts on “Bloggträff (varning för lååångt inlägg)”

  1. Första ggn på webben efter helgen. Tydligaste tecknet på måndagsmorgon, men kul att se vad du skrivit. Jag hade osannolikt trevligt. Jag måste ha suttit på samma stol i dryga fem timmar och pratat skit. Fascinerande.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *