The Ark-minnen

Ännu ett inlägg med Melodifestivalrelaterad (dagens längsta ord? 23 bokstäver) nostalgi. Nu hoppar jag från Munkedal till The Ark. Ett stort steg för vissa, en knapp höftvickning för mig.

Förutom att jag har djupa rötter i Munkedal, är jag nämligen The Ark-fan. Inte så att jag har Ola Salo på väggen, men jag har alla deras skivor och väntar med spänning på den 11 april när “Prayer for the weekend” kommer. Första gången jag hörde “Echo Chamber” på radio visste jag att vi hade något, The Ark och jag.

bild-20.pngJag har många The Ark-minnen. Till exempel just när jag hörde “Echo Chamber” första gången. Jag vet exakt var jag befann mig: I min vita Toyota Corolla på Planteringsvägen i Helsingborg, på raksträckan efter bron över från brandstationen på Söder.

Eller när jag torterade kollegorna på vår redaktion i Helsingborg med första albumet. Alla var inte lika entusiastiska men före detta kollegan A gillade ofta mina plattor. Hon, redaktionens enda kvinna, förbluffade alla med sin kommentar till låten “Joy surrender” och verspartiet där Ola Salo går ner till botten av sitt vokala register och sjunger mycket suggestivt: “Oh, jag blir alldeles knäsvag när han sjunger så där!”

Fast mitt starkaste The Ark-minne är från Danmark och har en ganska lång bakgrundshistoria.

Mitt företag hade ryckts med i millennieskiftets Internetfeber och på egen hand blåst upp en liten dotcombubbla, och vid tidpunkten hade jag långsamt börjat inse att denna bubbla var på väg att spricka.

Dag och natt tänkte jag på hur vi skulle ta oss ur de problem som uppstått när tre viktiga och inkomstbringande kunder gått omkull eller sagt upp sina avtal. Mitt livsverk, som jag satsat allt på, riskerade att dras med i deras fall.

Hoppet stod till att hitta en köpare som kunde överta företaget helt eller delvis och nu satt jag i en hyrbil med schysst stereo på väg till direktören Peter i Danmark för att försöka övertala honom att rädda mig ur knipan. Jag visste att chanserna var små. Även om direktören Peter var en av mina största supporters – han talade ofta fascinerat om hur vårt företag var det enda han stött på som faktiskt lyckats ta betalt för saker på Internet – så sysslade hans företag mest med utgivning av facktidningar. De hade inte riktigt upptäckt Internet vid den här tiden.

Det fanns andra tänkbara utvägar, men alla syntes lika förbålt oframkomliga. Alla hade börjat dra öronen åt sig, och det var plötsligt en stor belastning att hålla på med Internet. Alla tänkte på riskerna, ingen såg möjligheter. Oron i mitt bröst var monumental när jag satt där i hyrbilen och susade fram på en dansk landsväg.

Jag var lite tidig och tog en extrasväng. Kom ut på en maffig raksträcka, ökade farten och vred stereons volym i botten.

Ola sjöng för mig och monsterfjärilarna i min mage. Han gav allt, som han alltid gör. Och plötsligt kom textraderna:

And I don’t say there’s anything wrong with your head

Just wish you’d try to think for yourself instead

’cause I ain’t too proud to bow, I ain’t too proud to kneel

ain’t too proud for any gesture that is meaningless to me

Då brast fördämningen. Tårarna började rinna nedför mina kinder medan jag forsade fram på den danska landsvägen. Textraderna och deras underliggande sarkasm sjönk sakta in i mitt medvetande och jag hittade pusselbitar som behövdes för att bilden skulle framträda i sin helhet.

På den där danska vägen tändes en gnista i mig. Kanske tändes den av The Arks glöd, men mina tårar kunde i alla fall inte släcka den.

Direktören Peter köpte inte mitt företag. Inte heller direktörerna Gunnar, Patrik, Yvonne, Mikael eller Jörgen som jag kontaktat. Det är jag glad för idag, eftersom det tvingade mig att kavla upp ärmarna och lösa problemen själv.

Ska snart sätta igång med bokslutet för 2006, och jag är ganska säker på att vi gör en liten vinst även i år. För femte året i rad.

Så vem röstade jag på i Melodifestivalfinalen? Sarah Dawn Finer, faktiskt. “Worrying kind” är enligt min mening en av The Arks sämre låtar…

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

4 thoughts on “The Ark-minnen”

  1. …och den är en skamlös rip-off på Edison Lighthouse’s “Love Grows (Where My Rosemary Goes)” från 70-talet, i versen.

    Men man kanske ska skänka Arken en tacksamhetens tanke för att man fortfarande har ett jobb, dårå.

  2. Inspiration, kallas det 🙂
    Jag vet inte om du ska tacka The Ark för att du har ett jobb, det hade du säkert haft ändå. Men jag är glad att du är kvar i vårt stall!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *