Munkedalsminnen

Eftersom hela Sveriges egen skolfröken Marie Lindberg förbluffande nog lyckats sätta lilla bohuslänska orten Munkedal på kartan, måste jag passa på. Kanske kommer jag aldrig, under hela återstoden av mitt liv, att få en vettig anledning (jag vet, den här anledningen är också långsökt men det struntar jag i) att skriva om Munkedal.

Men Marie gick ju till final, och därför ser jag nu min chans att dela med mig av Memories from Munkedal: A journey into the Swedish brukssamhälle. För er som inte vet, så är pappersbruket Arctic Paper fortfarande en vital livsnerv för den lilla orten.

Mina band till Munkedal är tämligen starka. Min far var från Munkedal, och hela hans släkt sedan flera generationer har bott och bor där.

Pappa dog när jag var bara fyra år. Kvar i Munkedal fanns då min farmor, som jag, mamma och lillsyrran Ozzy med jämna mellanrum for för att hälsa på. Farmor bodde i en lägenhet i ett område med det fullkomligt missvisande namnet Centrum. Ett gäng tvättäkta hyreskaserner av typisk svensk modell. Byggda någonstans på 40-50-talet, skulle jag tippa.

Under alla barndomens besök kan jag inte påminna mig att jag någonsin såg en levande själ i området. En bit bort fanns en lekplats som vi ibland gick till, och under alla mina besök där kan jag aldrig påminna mig att några andra barn än jag och Ozzy lekte där. Min barndoms Munkedal var som en kuliss. En hel småstad uppbyggd för min farmor i en tvårummare där klockorna tickade. Långsamt.

Min farmor var snäll och vänlig men samtidigt ganska kylig mot oss barn. Jag har senare förstått att den dubbla sorgen i hennes liv – hennes egen man (min farfar) dog i unga år och hennes äldsta son (min pappa) drabbades sedan av samma öde – gjort att hon drog sig in i ett skal som var svårt att komma igenom. Hon gjorde köttsoppa med klimp, och tyckte inte om att mina strumpor korvade sig. Hennes lägenhet var full av prydnadssaker som jag var rädd för att ha sönder. Det var helt enkelt ganska tråkigt att vara där. Det känns jobbigt, nästan respektlöst, att säga det. Men det var så det var. Trista söndagseftermiddagar, i värsta fall kombinerade med åksjuka efter bilturen på den slingriga vägen från Rotviksbro till Skredsvik.

Allt för ett besök i en kuliss.

Fast i kulisstaden fanns några skådisar till: Mest älskade av mig och min syster var farbror Christer och hans Ulla. Besöken hos farmor blev för oss ofta en väntan på att Christeråulla skulle komma. De gillade att leka med oss, de var roliga och glada och hade stort tålamod. Jag kan fortfarande minnas den där glädjerusningen i magen när man hörde farmors ytterdörr öppnas. Då var väntan över och dekoren fick liv. Senare skaffade Christeråulla hus, och de hade en jättesamling med Asterix-album i vardagsrummet. Bara en sån sak, liksom.

Andra roliga skådisar i kulisstaden var Sigrid och Karl-Erik, som ägde stadens enda herrekipering. När jag uppnått en viss ålder och kunde ha de storlekar som fanns i sortimentet, brukade besöken hos farmor kombineras med en visit i butiken efter stängningsdags. Handla i en tom butik – snacka om kuliss.

Sedan hade vi Göran och Britta. De bodde i en vaktmästarbostad vid en skola. Göran var vaktis, och jag vill minnas att Britta jobbade i köket på skolan. Göran var dessutom den som åtminstone delvis följde släkttraditionen och ägnade sig en hel del åt urmakeri. Han hade en stor verkstad fylld med klockor, och att gå in där var en sällsam upplevelse. Det tickade, knäppte och surrade överallt.

Dagny och Douglas var ett annat par som dök upp ibland. Douglas var passionerad frimärkssamlare, och fick under en period upp mina ögon för denna något nördiga hobby. I en låda någonstans på vinden har jag fortfarande en liten men rätt schysst samling, varav en del donerats av den snälle mentorn Douglas.

Så det fanns ju en del människor i det lilla samhället trots allt. Men inom mig gnagde hela tiden känslan att det var någon slags fejk, och känslan hölls vid liv när jag i nedre tonåren gav mig ut på kanothajk med några kompisar längs Flottarleden som startar i Munkedal.

Vi såg inget folk då heller. Bara kråkor som åt ihjäl sig på våra snabbmakaroner. Makaronerna svällde i magen, de stackars fåglarna sprack nästan. Min illusion av Munkedal som en vacker filmkuliss kunde leva vidare tills jag till min stora förvåning i övre tonåren stiftade bekantskap med en del ungdomar från Munkedal. Riktiga människor? Ja, uppenbarligen.

När jag några år senare dessutom hamnade på pappersbruket genom målerifirman jag jobbade åt, började jag förstå att illusionen varit en illusion. Det bodde faktiskt folk i nästan vartenda hus och varje lägenhet!

Och igår kväll satt hon ju där på sin barstol med sin snygga gitarr (avund!) och sjöng mysballaden “Trying to recall.” En riktig människa. En lärare, precis som min fru.

Fast från Munkedal.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

6 thoughts on “Munkedalsminnen”

  1. Brunsås, ja. Serverades ofta med rullader. Det tog flera år innan jag lärde mig uppskatta det, trots den goda såsen.

  2. Varenda svensk landsortsstad har verkligen en förmåga att förvandlas till Potemkinkulisser efter vissa klockslag, särskilt vissa dagar. Huskvarna eller centrala Jönköping en söndagseftermiddag… man förstår hur pilgrimmerna kände sig på 1300-talet, när de kom till nästa by där digerdöden just dragit fram.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *